En stark och sammansvetsad familj kännetecknas av att medlemmarna tillsammans går igenom både livets svårigheter och glädjestunder. De stöttar varandra oavsett vad. Alla i familjen vet att de alltid kan dela sina bekymmer med varandra.
Ibland krävs det inte mycket för att skapa en varm och kärleksfull atmosfär hemma. Här är några händelser från vårt svenska familjeliv som visar just detta.
Jag och min man är båda kortväxta, båda under 160 centimeter, men min pappa är ganska lång, 170 cm, och har dessutom en rejäl skäggväxt. Varje gång pappa kom hem till oss brukade han ropa: God dag, små troll!, och vi svarade alltid: Hej, Tomten!. Det blev en rolig tradition för oss.
Min familj består av mig, min fru och våra två döttrar. En dag funderade vi på vem som skulle ut med hunden Elsa på promenad. För att göra det lite roligare bestämde vi oss för att spela ett tyst spel den som förlorade fick gå ut med Elsa. Spelet började och min dotter Linnea började tyst klä på sig ytterkläderna. När hon var färdig tog hon kopplet, öppnade dörren, och då sa vi andra, nästan unisont: Linnea, vilken duktig flicka du är!. Då log hon förnöjt och svarade: Ha! Ni gick på det! och tog av sig kläderna igen.
En annan gång, när min vän Albin skulle fråga pappa om han fick gifta sig med min syster, kastade sig pappa teaterdramatiskt ner på golvet och ropade: Äntligen, du är min räddare!. Han hade hört det som ett skämt i sin ungdom och längtat efter att få använda det.
På helgerna brukar jag laga frukost åt mitt åttaåriga barnbarn Elsa, men ibland sover jag lite längre. En morgon vaknade jag till färdigt te, keso och två smörgåsar. Det visade sig att Elsa ville skämma bort mig på min lediga dag. Barn kan verkligen visa sin tacksamhet på de finaste sätt.
En dag åkte vi jag, min man och sonen Adam (11 år) samt min bror med hans familj till mormors lilla torp på landet. Under resan stannade vi till och köpte vattenpistoler till barnen. Sedan hade barnen vattenkrig och till slut hakade även vi vuxna på, och det blev en fartfylld och rolig stund tillsammans.
När jag var sex brukade mamma och pappa ta mig till sommarstugan på kvällarna. Pappa tog med sig ett metspö med en träbit i snöret. Vi gick ut till en stor äng där han vevade spöet och lät det gnissla så att det lät som en mus. Efter en liten stund kom en stor uggla flygande den försökte fånga träbiten med näbben, men lyckades aldrig. Jag satt bredvid och tittade andäktigt. Där väckte min pappa min kärlek till naturen, och sådana minnen är de värdefullaste.
En dag insåg jag att jag och min man aldrig riktigt bråkar. Mina vänner berättar ofta om smågräl hemma, om vardagliga saker. Jag tittade omkring i vår lägenhet: kläder överallt, papper blandat med disk på bordet. Men vi satte oss tillsammans i soffan, kramades och såg en film. Så är vår vardag två lyckliga själar i lagom kaos.
En gång stod jag och dottern Saga i kö i matbutiken. Hon bläddrade i tidningar och utbrast: Pappa, titta, det är en älvtidning med Flora på omslaget! Jag svarade: Saga, det där är nog Bloom, inte Flora. De två unga tjejerna framför oss vände sig om, förvånade över att en pappa hängde med i älvornas värld.
Min man förlorade sin mamma tidigt, och min mamma tog honom till sitt hjärta som sin egen. En kväll satt vi på restaurang jag, min man, våra två söner och min mor och min man tackade henne innerligt för all kärlek hon gett honom som sin egen son.
Min åttaåriga dotter kom rusande in från gården och började berätta livligt: Pappa, det var en så färgglad fjäril ute! Den var lika stor som en duva! De andra var rädda, bara killarna vågade försöka ta den med pinnar, men de vågade ändå inte! Hon fortsatte andfått: Men jag var inte rädd! Jag hittade en pinne, jag också, men jag jagade bort killarna så de inte skulle skada fjärilen. Sen hjälpte jag fjärilen att flyga iväg!
Vi svenskar vet att det viktigaste i livet är att ta hand om varandra, njuta av de små stunderna och möta både glädje och motgång tillsammans. Lyckan ligger ofta i det enkla, och en kärleksfull familj är det allra mest värdefulla man kan ha.
