Jag är 60 år gammal och har redan gått i pension. Jag har bott ensam i tio år nu utan fru, utan barn, och utan vänner. Mina barn har sitt eget, sina familjer i andra städer, och min älskade hustru gick bort för några år sedan. Allt som är kvar är min lilla sommarstuga, min glädje och mitt nöje. Så fort våren kommer och det blir lite varmare, flyttar jag ut till stugan, städar huset och tomten och planterar lite. Jag känner mig verkligen lugn och harmonisk där ute.
Men vintertid är det omöjligt att vara där, det blir alldeles för svårt med all snö, jag orkar inte skotta själv längre. Det finns ingen som kan hjälpa till, så jag måste flytta in till stan när kylan kommer. På hösten brukar jag klara mig bra. I september i år blev jag lite förkyld, så jag stannade en vecka inne i Stockholm. Men så fort jag mådde bättre åkte jag direkt ut till min lilla stuga på landet igen.
Jag kom fram till huset och såg att grindarna stod på vid gavel. “Någon har varit inne på tomten,” tänkte jag med en klump i magen. Men allt såg ut som vanligt, förutom att dörrlåset var trasigt… Då blev jag riktigt orolig har det varit inbrott, varför skulle någon komma in hos en pensionär? Jag gick försiktigt in. Allt var som vanligt inne i huset, förutom att filten på sängen låg slarvigt, och på köksbordet stod en kopp. Jag är alltid noggrann med att diska efter mig, så något kändes verkligen fel.
Den största rädslan övergick till irritation vem har tillåtit sig att flytta in här och dessutom dricka ur min kopp? Jag kikade ut genom fönstret och fick syn på en pojke som satt vid eldstaden utanför huset. Han värmde händerna direkt över lågorna. Min oväntade gäst, tänkte jag.
Jag gick ut och harklade mig för att se hur han skulle reagera. “Busen” ryckte till, blev rädd men sprang inte iväg tvärtom, han kom rakt fram till mig:
Förlåt, jag har bara varit här en liten stund
Han var stillsam och ödmjuk, liten och genast väcktes medkänslan inom mig:
Hur länge har du varit här då? Har du fått något att äta?
Bara i två dagar Jag har inte haft mycket mat Lite bröd bara
Han visade stolt upp ett metspö med en liten bit vitt bröd trädd på kroken.
Hur hamnade du här?
Mamma och min styvpappa kastade ut mig. Jag vill inte bo hos dem längre, så jag drog
Jag gissar att hela byn letar efter dig.
Ingen letar efter mig, det är som vanligt. Och det är inte första gången jag drar iväg. Jag har varit borta i veckor utan att någon ens märkt det. Jag kom bara hem när jag blev riktigt hungrig de blev inte glada att se mig
Det visade sig att pojken inte alls var från vår by. Hans berättelse var sorglig, men tyvärr ganska vanlig. Hans mamma var arbetslös, stevpappor byttes ut titt som tätt.
Efter att ha hört allt detta blev jag verkligen bekymrad och bestämde mig för att hjälpa honom. Självklart lät jag honom bo kvar, gav honom mat och låg sömnlös hela natten och funderade. På morgonen kom jag att tänka på en gammal vän som jobbar på kommunen, så jag tog telefonen och ringde. Hon lovade att ta tag i saken och hjälpa till. Så jag fick springa lite, samla papper och ordna med myndigheterna, men efter några veckor blev jag hans lagliga vårdnadshavare. Han kunde knappt tro sin tur, och hans mamma brydde sig knappt om sin son.
Nu bor vi tillsammans, som morfar och pojken på vintern i min lägenhet inne i stan, resten av tiden ute i stugan. Snart ska han börja skolan och det kommer gå jättebra; han kan redan räkna, läsa, skriva, och han älskar att rita. Vilken talang han har! Riktigt konstnärlig är han.
