Elin, vänta. Flickan vände sig om mot rösten. Hon visste att Mikael återigen stod utanför hennes hus och väntade. “Du igen, har du inte tröttnat på det här? Du har stått här i en evighet!” suckade Elin. Mikael räckte henne blygt en bukett tulpaner. Jag ville bara se dig.
Elin tog emot blommorna motvilligt och drog ett tungt andetag. Vad ska jag göra med dig egentligen? Förstå att det aldrig kan bli något mellan oss! upprepade hon irriterat. Jag säger ju samma sak varenda dag. Du beter dig som en liten pojke. Jag kan inte låta bli. Kanske går det över en dag. Det går aldrig över om du fortsätter jaga efter mig. Jag har sagt det hundratals gånger! Du betyder ingenting för mig! Bli inte arg, vännen, det klär dig inte. Sov gott, sa Mikael. Och jag är inte din pojkvän!” ropade Elin.
Mikael blev blixtförälskad i Elin. Hon kom till deras skola när han gick i sjuan. Sedan dess hade han delat skolbänk med henne. Flickan gillade också Mikael, och de var alltid tillsammans överallt. Men nu, efter att de tagit studenten, hade Elin förändrats mycket. Hon verkade ha dragit sig undan honom. “Hur kan det ha blivit så här?” tänkte Mikael. Han såg Elin följas hem av andra killar. Det gjorde ont att se på. Varje gång svor han för sig själv att aldrig springa efter henne igen. Men redan nästa dag stod hans ben där, utanför Elins dörr.
Elin visste redan att Mikael skulle sitta på bänken vid porten. Hon hoppades att han skulle se henne med en annan kille, att han till slut skulle ge upp. Varför sitter du här varje kväll? Väntar du på någon? Mikael tittade upp och såg flickan framför sig. Han la direkt märke till hennes lysande röda hår och de fräknar som bara hon hade. När hon log, såg hon otroligt charmig ut. Bredvid henne skuttade en hund, lika röd som hennes hår. Mikael tänkte att flickan verkade busig, en sådan med en hund som följeslagare. Han log och sa:
Jag väntar på lyckan. Men den verkar inte vara här… Kanske letar du på fel plats. Du borde ta en promenad istället? Jag och Rufs går här varje kväll. Vill du gå med oss? Vi tre kan prova lyckan tillsammans. Mikael sneglade upp mot Elins fönster, men reste sig och sa beslutsamt: Vet du vad, jag hänger på.
Elin blev förvånad, kanske för första gången hittade hon inte Mikael på bänken. Hon saktade farten, men såg ingen där. Elin gick mot platsen där Mikael alltid brukade sitta.
Den är tom, tänkte hon. Då hörde hon plötsligt en hund skälla. Blicken föll på två gestalter längre bort Mikael och en flicka. Avståndet var tillräckligt för att hon skulle känna igen honom. Plötsligt kände Elin svartsjukan bubbla inom sig för första gången väntade Mikael inte på henne. Det var som ett tomrum inuti. Och den där okända flickan ledde Mikael bort från Elin…
Ikväll förstod jag att det är dags att släppa taget om gamla drömmar. Lyckan kanske inte alls gömmer sig där man envist söker den ibland måste man våga vända sig om och välja en ny väg.
