Astrid svävade in på S:t Görans förlossningsavdelning närmare en månad innan det egentligen var dags för barnen att komma. Hennes graviditet var märklig och vacklande, som om själva tiden snubblade omkring henne, och barnmorskorna såg bekymrat på monitorerna och mumlade, ingen ville ta några risker. Hon skulle inte bara föda ett barn utan två blonda stjärnor, och det kändes från första stund onekligen som om hela Stockholm höll andan.
Astrid erbjöds ett inplanerat kejsarsnitt, men hon låg där i sitt mjuka nattlinne och skakade på huvudet, som hon så ofta gjorde hemma i Vasastan när någon föreslog något onödigt. Jag vill föda själv, sade hon tyst. Kirurgerna suckade i korridoren. Vi har ändå alltid en halvtimme på oss, muttrade de, och drömmen fortlöpte.
Sedan fanns det papperssidan av saken; Astrid och hennes make Lars hade skrivit under ett avtal för parförlossning och ingen kirurg i hela Mälardalen vill ha extra åskådare i operationssalen. När Astrids värkar bröt fram, sent en fredag någonstans mellan midnattsblå och grått, ringde barnmorskan direkt till Lars, som dök upp på underliga tjugo minuter, halvt genomskinlig av sömn och oro, och de gled likt tysta fiskar till förlossningsrummet.
Det var inte Astrids första runda. Med fjärran blick och stadigt sinne gled hon genom våg efter våg, tills klockan slog fyra. Då kom det första barnet vrålande: en flicka, så ljus att hon verkade gjord av moln. Barnmorskan nickade och gratulerade till första dottern, men Lars kunde bara drömma fram ett stelt leende, vände blicken mot Astrid och lät axlarna sjunka.
Tio minuters sällsam tystnad senare, och ut klev en till liten flicka in i detta snurrande, snöiga sagoland. Astrid log stilla i sängen, men Lars brast ut i tårar och det var inga lyckotårar. Vi i personalen såg på varandra, försökte låtsas som ingenting, men Astrid vinkade lätt och sade mellan andetagen:
Bry er inte. Han är tillbaka om en timme. Det är de där fem döttrarna igen, eller hur? Han har hoppats varje gång på åtminstone en liten pojke, men ödet ville annorlunda. Men han älskar flickorna våra, och allt ordnar sig till slut.
Och på något sätt var det sant. Nästa morgon stod Lars under fönstret, i sällskap med ett gäng fnittrande flickor som svirrade omkring honom i cirklar som kajor på Sergels torg. De band ballonger i blågult och ropade på sin mamma tills ljuden blev till sång. Då visste vi att även om drömmen var konstig, var familjen Lindholm av Vasastan märkligt hel, trots allting. Fast vi tyckte förstås lite synd om Lars.
