Det fanns en kille som jobbade på vårt företag. Han hette Erik Nilsson. Han var chef för en avdelning på vårt kontor och även om han tjänade helt okej med pengar, var han ändå väldigt snål. Han körde runt i en snygg Volvo, klädde sig alltid i märkeskläder från NK och såg alltid välvårdad ut. Men en sak stack ut han snålade på allt. Framförallt på mat.
När vi hade fika rast brukade han långsamt gå runt bland kontoren och kika in vid alla bord där det fanns fika framme. Han satte sig av misstag, började smaka på maten utan att någon bjöd in honom och när han såg mat sa han alltid saker som:
Oj, vad gott det doftar härinne! eller Wow, ni har kanelbullar här, jag testar gärna en! och hans klassiker: Vad har vi här då? Direkt sträckte han sig efter maten. Han brukade aldrig vara med och bidra till födelsedagspresenter för sina kollegor, men han slöt alltid upp när det bjöds på tårta och fika och gratulerade som om han varit med.
Kollegorna märkte att han alltid laddade mobilen på jobbet för att spara el hemma och han gick heller aldrig hem förrän han hade använt toan, för att slippa belasta sin egen vattenräkning. Kort sagt, han var riktigt snål och tyckte själv att det var smart ekonomi.
På vår senaste personalfest blev Erik lite för full, och när en kollega undrade om han någon gång skulle gifta sig, svarade han:
Varför skulle jag vilja ha en fru? Då blir det bara en till som kräver pengar till mat och kläder. Om hon sedan får barn, då blir jag ruinerad. Nej, sådana utgifter vill jag inte ha. Klarar mig bättre ensam. Ja, du lever gott på vår bekostnad, kontrade kollegan.
Då blev Erik riktigt arg och snäste: Jo, men jag lever smart! Jag har en fräck bil, stiligt boende, och du slösar alla dina pengar på käk!
Efter det vägrade hela avdelningen ha med honom att göra, så Erik fick byta jobb och börja på ett nytt företag.
