Jag misstänker att den här situationen kommer att skapa en hel del drama bland mina bekanta. Ja, jag skäms faktiskt över mina egna tankar. Ändå kan jag inte låta bli. Så fort jag tänker på vad framtiden har i sitt sköte för vår familj vill jag nästan börja gråta. Jag tror att jag har drabbats av en liten dos svenskt vemod. Vi har varit gifta i mer än tolv år, båda två jobbar och vi har två barn tillsammans.
Min svärmor har varit sjuk länge. Hon lider av artros och diabetes. Eftersom hon dragit på sig några extra kilo är det svårt för henne att ta sig runt i lägenheten i Södermalm där hon bor själv. Det är lite si och så med hennes vardag. Det är kämpigt för svärmor att ta hand om sig själv, laga mat och städa. Varje vecka åker jag och min man Oskar dit, drar hem matkassar från ICA, jag sveper över med dammsugaren och lagar matlådor för veckan som kommer. Duschen hjälper jag också till med. Vi har vant oss vid dessa små utflykter, nästan som en del av rutinen. Ibland hinner vi inte jobbet kallar, ni vet hur det är men oftast löser det sig ändå.
Jag tycker verkligen om min svärmor. Hon har fostrat Oskar ensam och slitit hårt för honom, gett upp sin egen lycka (hon blev änka när hon var 45, efter det fanns ingen ny man på horisonten). Dessutom hjälpte hon oss ekonomiskt när vi köpte lägenhet, så vi kunde punga ut hela bolånet och slippa oroa oss för räntor. Så klart tänker jag aldrig i livet vägra henne hjälp eller omsorg, det ska gudarna veta. Men nu, bara häromdagen, deklarerade Oskar efter knytkalaset på nyår att hans mamma flyttar in hos oss. Då slipper vi åka bort stup i kvarten mycket smidigare, tycker han, och han kan pusta ut.
Jag förstår ju min man, men samtidigt snurrar tankarna i huvudet om hur vårt familjeliv kommer förändras. Vi har en ganska vanlig svensk trea jag och Oskar i ett rum, barnen i de andra två. Om svärmor flyttar in, ja då får hon förstås ett av barnens rum. Jag HÖR redan slagsmålen om vem som får behålla sitt krypin. Och nu kommer det pinsamma men jag ser plötsligt svärmor inte riktigt som en vacker bonus utan som ett extra lass i livet. Hur hade ni gjort om ni hamnade i samma kniviga situation? Förslag mottas med varm hand och kanske lite kaffe på det, eller vad säger ni?
