Jag skriver det här medan tvättmaskinen maler på. Klockan är nästan två på natten. Huset är tyst, men inne i mitt huvud är det rena festivalen och inte ens den trevligare sorten med dansbandsmusik och köttbullar.
Jag är 41. Har två söner 15 och 12 år gamla. Jobbar som ekonomiansvarig. Mitt liv har alltid varit prydligt organiserat listor, kalkyler, färgkoordinerade scheman. Då känner jag mig trygg. Typiskt svenskt, eller hur?
Jag har alltid trott att familjen står över allt annat. Särskilt min lillasyster.
Hon heter Majken. Hennes superkraft är att vara den känsliga. Våra föräldrar skyddade henne extra mycket när vi var små. När hon blev lämnad av sin pojkvän för tre år sedan var jag direkt där med öppna armar:
Kom och bo här tills du landar igen.
Så började det.
Först skulle det bli tillfälligt.
Sedan blev det en månad.
Efter det ett år.
Hon hade varken pengar eller jobb, och någon bostadsrätt ägde hon inte. Jag fixade all mat, tvättade allas kläder, betalade räkningarna. Svensk ordning, sa jag tyst för mig själv, men ibland kändes det snarare som nordisk martyrdom.
Min man, Gustav, suckade ibland och drömde nog om tystnad i soffan. Men han sa aldrig något.
Det är ändå din syster, sa han med ett halvhjärtat leende.
Jag upprepade samma sak för mig själv.
Men små saker började gnaga.
Viskningar i köket så fort jag kom in.
Plötsligt avbrutet skratt i vardagsrummet.
Gustavs mobil låg alltid med skärmen nedåt.
Så en kväll när jag kom hem tidigare från jobbet (spänningshuvudvärk efter lite för många fakturor), var det märkligt tyst i huset.
Jag smög in i vardagsrummet.
Och där satt de.
De gjorde inget som direkt skulle platsa på första sidan av Expressen, men de satt nära. För nära. Majkens hand låg avslappnat men nästan för självklart på Gustavs.
Jag stelnade.
Det gjorde de också.
Vad händer här då? frågade jag, försökte låta vanlig men lät som min inre Gunilla.
Gustav var snabb att dra åt sig handen.
Inget särskilt.
Majken log stelt.
Vi pratade bara.
Om vadå?
Tystnad.
Mitt hjärta dunkade så högt att grannarna på andra sidan staketet nog hörde.
Hur länge? viskade jag.
Hur länge vadå? kontrade Gustav.
Jag vred blicken mot Majken.
Hon tittade ner på sina tofflor.
Och så andades hon fram:
Det är inte det du tror.
Jag skrattade. Kort. Avhugget. Kändes som att försöka andas genom ett knäckebröd.
Världens mest använda lögn.
Då blev Gustav irriterad.
Du överdriver alltid!
Som om det var mitt fel. Som om det var jag som förstörde något.
Jag reste mig, gick rakt till Majkens rum. Öppnade dörren.
Börja packa nu.
Hon såg ut som om hon sett en snögubbe i juli.
Men vart ska jag ta vägen?
Ingen aning.
Hennes ögon började fyllas med tårar.
Jag är ju din syster.
Just därför känns det så här.
Nu bor hon hos våra föräldrar. Mamma pratar inte med mig. Alls.
Det enda hon sade på telefon:
Hur kunde du slänga ut din egen syster?
Så nu sitter jag här. Lyssnar på tvättmaskinen och funderar
Är det värre att förlora sin syster eller att låtsas som att man inte ser sanningen? Tvätten är klar. Maskinen piper till, ett sista mjukt ljud i natten. Jag släpper det sista ur händerna, låter lakanen domna mot tvättkorgen. I sovrummet ligger Gustav med ryggen mot min sida, andas djupt. I barnens rum hörs en sömnig suck, någon som vänder sig om i drömmen.
Jag går ut på altanen och drar filten runt axlarna. Ute är världen klar, luften kall. Ingen ordning, inga listor bara tystnad och min andedräkt som ett moln framför mig. När morgonen kommer kanske allt är som vanligt igen. Eller inte. Men just nu finns det en sorts frid i att saker har gått sönder. I att sluta låtsas.
Inne i huset står tvättkorgen kvar, tvätten doftar rent och snart väcks världen till liv av två hungriga tonårspojkar. Och jag, jag lägger handen mot hjärtat, som slår jämnt och stadigt, och tänker: Kanske är det här första gången på länge jag faktiskt andas ut.
