I åtta år levde jag i äktenskap med min man, och då trodde jag verkligen att han var en helt vanlig människa. Men det var först under skilsmässan som hans riktiga jag kom fram, och nu blir jag nästan äcklad bara av tanken att jag stått ut med honom alla dessa år. Samtidigt är jag innerligt tacksam över att jag till slut blev fri.
Vi var tillsammans i ett år innan vi gifte oss, så det blev totalt nio år ihop. Under den tiden gick vi som alla andra igenom både glädje och ilska, försoning och bråk. Jag trodde att vårt liv var normalt, att alla hade det så. Mina föräldrar har ju också varit med om både det ena och det andra, men de har hållit ihop i över femtio år och verkar nöjda.
Vi har en son, han är sex år nu. När vi skilde oss var han fem. Min man tog aldrig riktigt ansvar för honom, sa alltid att pojken var för liten och att han skulle engagera sig när han blev äldre. Han hjälpte inte heller till hemma som mest diskade han eller bar ut soporna. Hans mamma hade uppfostrat honom till att tro att hushållsarbete var kvinnogöra. En man skulle inte hålla på med sånt.
Det där med svärmor var en historia för sig. Tack och lov bodde hon i Göteborg och kom bara och hälsade på några gånger om året. Men de gångerna räckte sannerligen hela hemmet blev alltid hennes scen och det blev diskussioner och gräl när hon och min man sammansvetsade sina åsikter. Hon höll envist fast vid gamla regler från sin barndoms Småland och allt blev till en enda lång familjestorpsdrama.
Men det värsta av allt var hennes eviga prat om “försörjare” och “hemmets vårdare”. I själva verket var det jag som stod för nästan hela ekonomin. Min lön var mycket högre än hans, och det var jag som drev runt hushållet. Vem som egentligen försörjde hemmet och vem som slet tillsammans med “mammuten” det var i alla fall glasklart för mig.
Sista året arbetade han knappt någonting alls. När pandemin kom stod hans arbetsplats en firma borta vid Lilla Essingen och skakade innan de till slut konk gick och alla sparkades. Han började lojt leta nytt jobb. Men det var alltid något fel. Lönen var för låg, jobbet låg för långt bort, erfarenheten räckte inte till, eller så var arbetsgivaren inte “seriös”. Under tiden kämpade jag dubbeldagar. Först långa arbetspass på kontoret i Stockholm, sedan spring till förskolan, hämta sonen och vidare hem för nattpass med hushållssysslorna. Men att hjälpa till hemma eller med sonen, det hann han aldrig han “letade arbete”, skickade CV och gick på intervjuer.
Självklart stod jag inte ut särskilt länge med detta. Jag började säga ifrån, vara irriterad, bråka, slänga i dörrar och sova hos väninnor. Gav honom faktiskt nästan en sista chans men det hjälpte inte, inget blev bättre.
Till slut förlorade jag tålamodet helt. Jag packade ihop hans grejer, bad honom lämna min lägenhet på Södermalm den fick jag av mina föräldrar långt innan vi gifte oss och drog igång skilsmässoprocessen. Han försökte be mig att låta honom komma tillbaka, men jag orkade inte längre lyssna på undanflykter och tomma löften.
Vi skildes, men han har ännu inte kunnat släppa taget och häller ur sig fula ord om mig, förstås tillsammans med sin kära mor. Jag kunde inte bry mig mindre om vad hans släkt tycker men det sårade när han började ringa mina föräldrar, dra lögner och smutskasta mig, när de bara ville ha lugn och ro på ålderns höst.
Dessutom, medan jag en dag var på jobbet, låste han sig in med sin gamla nyckel och tog mitt arbetsdator, en kappa, mikron och lite smycken i guld. Inga kvitton finns, så polisen kunde inte göra något det var mitt eget fel, jag borde ha bytt lås direkt, även om jag aldrig trodde att han skulle sjunka så lågt.
Men den största chocken kom ändå på rättegången om underhållet. Där hävdade han plötsligt att han ville ha faderskapstest, för han trodde inte att pojken var hans. Jag sa bara, ja visst, du är inte pappa du ska bli borttagen från födelsebeviset. Både han och hans mamma såg ut som att världen rasade samman. Om det var en lögn vet bara jag, men den minen de fick när det blev verklighet bara det var värt allt.
Efter beslutet ströks han från födelseattesten, och jag blev helt fri. Jag har hört skräckhistorier om män som vägrar låta sin exfru ta barnen någonstans, som hotar och kontrollerar. Men jag fick plötsligt makten över allt. I slutändan gjorde han mig en sista, stor tjänst.
Sanningen är självklart att han är barnets far, pojken är ju som ett porträtt av honom. Men nu vill jag inte att de ska ha något med honom att göra, och enligt pappren finns det inte längre något som binder dem. De gjorde sig själva överflödiga. Jag behöver inte deras hjälp, inga pengar allt jag vill är lugn och frihet för mig och min son här i Stockholm.
