Igår satt jag på en parkbänk med min granne och hon grät. Hon sa att det kändes fel att flytta in på äldreboende. Att liksom ge upp självmant. Och allt detta på grund av det hennes dotter hade sagt.
Hon hade uppfostrat sin dotter ensam, utan man. Blev änka tidigt och fick klara sig själv. Dottern växte upp bortskämd och egenkär.
Redan som barn vande hon sig vid att mamman fixade allt åt henne. Hon gav bort sista kronan, köpte alla prylar dottern önskade sig. Klädde henne som en docka. För att kunna skämma bort dottern och ändå klara vardagen, jobbade hon dag och natt ibland dubbla pass på fabriken. Boendet behövde hon lyckligtvis aldrig oroa sig för då, fabriken tilldelade henne en lägenhet. Men tiderna har förändrats. Idag ger ingen bort boende. Nu måste man jobba och spara ihop till eget.
Dottern växte upp, började på universitet och gifte sig.
Mannens föräldrar har ett stort hus utanför Uppsala, men där ville de inte bo.
Min granne har också en lägenhet, men kommer inte överens med sin svärson. Och om man tänker efter unga par vill inte bo med sina föräldrar heller. De vill skapa sina egna regler och rutiner; de äldre har sina invanda vanor. Det är ingen vits med att gå varandra på nerverna.
Idag kan man dessutom ta bolån. Det viktigaste är att spara ihop kontantinsatsen och sedan betala av i lagom takt. Mycket bättre än att flytta runt i andras lägenheter.
Förr fick man lägenhet genom jobbet, men det är historia nu. Nu gäller hårt arbete och att kämpa för att få sitt eget, hur jobbigt det än är.
Dottern och hennes man jobbar och har bra inkomster. Flera av deras vänner har redan köpt sina egna hem på det sättet.
Men nej, att spara går inte. Först en graviditet, sedan en till. Massor av pengar går till blöjor och ersättning. Idag vill unga inte stå och koka gröt eller tvätta blöjor.
Det är så bekvämt med snabbmat, färdig barnmat som man bara blandar och ger. På med en engångsblöja, ta av den, släng och byt till en ny. Alltid torrt och rent, och man slipper stå vid tvättmaskinen. Det är livet idag.
Varför skulle de stressa fram barnen så?
De kunde väl stadgat sig först, köpt egen lägenhet. Sen skulle det funnits tid för barn. Men nej, det måste ske direkt ett barn efter det andra.
Dottern vill till och med ha fler barn. Både hon och mannen är ensambarn.
Kanske har de rätt, på sitt sätt. Syskon hjälper ju varandra och kanske hjälper de sina föräldrar senare i livet. Och förhoppningsvis slipper de bli bortskämda på samma sätt.
Barn är ändå en lycka. Men visst märker man, många som har barn orkar inte riktigt med dem. Och det blir ingen vidare lösning.
Jag förstår bara inte hur de kan kalla det deras eget “val”. Om man inte skaffar en egen lägenhet, kunde man väl spara lite, gå i samma jacka några vintrar och lägga undan pengarna till sitt framtida hem. Så brukade vi göra. Men dagens unga funkar inte så alls. Nu ska de ha allt, ingen sparar till mål eller drömmar.
De äter ofta ute. Köper godis i mängder till barnen. Jag fattar inte poängen det är bara pengar i sjön. Hemmen är överfulla av leksaker. Förr hade vi några bilar eller dockor och klarade oss fint. Nu haglar det in nya samlingar och serier varje vecka.
Och föräldrarna skyndar och köper allt.
Dottern är dessutom omåttligt förtjust i dyra sminkmärken och märkeskläder, lever inte alls efter plånboken. Varför köpa så mycket? Hon hinner ändå aldrig använda allt. Snart är det ute ur modet och då behövs en ny blus eller kappa. Sen slänger eller skänker hon bort de gamla. Hur mycket pengar går inte på det?
Varje sommar reser de till Rhodos. Barnen måste få bada, och de vuxna “behöver” också semester.
Visst, det är härligt med semester. Men varför inte semestra i Hälsingland, norrut eller i skärgården och kanske spara undan pengar?
Alla pengar de bränner på semestern utomlands hade faktiskt räckt till ett eget, litet rum nånstans. Men i stället springer de runt och slösar och har inget eget att komma hem till.
Nu sitter alltså min granne och gråter.
Dottern var här och hälsade på. Det blev prat om boende igen. Dottern sa att det inte var lönt att köpa lägenhet nu de klarar sig fint i en hyresrätt. De jobbar, vilar när de vill, äter vad de vill och klär sig själva. Snart hade de ändå ärvt något eget, menade hon, för både hon och maken är enda barnet.
Min granne kände sig sårad. Hon sa att det kändes som dottern och svärsonen mest väntade på att hon skulle dö bort. Visst bad dottern om ursäkt sedan. Men ändå de får ju ändå lägenheten till slut.
Jag förstår att dottern har rätt, egentligen ligger inget elakt i det men ändå blir det fel. Nu, så fort dottern ringer och frågar hur det är, får min granne ångest. Hon tror att de bara väntar på att hon ska packa ner sitt liv och flytta till ett äldreboende eller ännu värre.
