Det har gått många år sedan dess nu, men minnet av det där besöket lever kvar, och jag har ofta återvänt till tankarna på hur det egentligen var. Min bror Erik gifte sig för fem år sedan och hans fru, Ingrid, kändes ständigt som en främling för vår familj, tills vi faktiskt fick möjlighet att uppleva hennes sällskap på nära håll. Erik flyttade till Malmö efter universitetet, och tanken var att han så småningom skulle komma tillbaks till Stockholm, men livet tog en annan vändning. Där träffade han Ingrid, de bestämde sig för att gifta sig, och han blev kvar i Skåne för gott. På grund av omständigheter kunde vi aldrig närvara vid deras bröllop, och endast vår mor hann träffa Ingrid kort, alldeles i början.
Åren rullade på. Vi hade aldrig chansen att besöka dem, men i fjol nämnde Erik att de skulle göra en längre resa norrut med några dagars uppehåll hos oss. Jag var glad och hade förberett vårt lilla radhus i Sundbyberg så gott det gick, alternativt hade vi plats hos mina kusiner i Tyresö, där de kunde bo bekvämt. Min förväntan byttes snabbt mot en besvikelse som har dröjt sig kvar, ända sedan vi mötte Ingrid på Arlanda. Hon började omedelbart beklaga sig över flygresan, och det verkade som inget riktigt föll henne i smaken.
När vi kom ut till sommarstugan vid Mälaren fortsatte hon sin kritiska ton, särskilt kring duschen och toaletten som dög inte alls åt henne. Hennes ständiga ogillande gjorde till slut att Erik tog med henne in till stan, och jag och min man Johan var förvirrade över hennes attityd. När de återvänt igen var hon lika svår med maten, och vägrade det mesta jag med omsorg lagat för dem. Hennes smak gick uteslutande åt det vegetariska hållet, men även grönsakerna såg hon på som om hon misstänkte dem för något otillbörligt.
För att inte göra saken bättre blev nästa dagens promenad genom staden till en nästan plågsam historia då Ingrid betedde sig oroligt och barnsligt, som ett trotsigt barn snarare än en vuxen kvinna. Jag räknade dagarna tills vi kunde ta dem ut till Arlanda igen för deras vidare resa. Jag kan än idag inte förstå hur min bror klarat av dessa fem år med henne; på bara två korta dagar blev allt så ohyggligt tydligt, och hon visade sitt verkliga jag något vi aldrig kunnat ana på avstånd.
