Mother-in-law Wants to Gift Her Son Her Old Furniture. “My Mum Would Never Do That,” Says the Daughter-in-law.

I decided to give my son some of my old bedroom and kitchen furniture. Andrew has been living with Lucy for five years now, but in all that time, they havent managed to get much together. Theyre missing basic furnishingsthey even sleep on an air mattress. One day, I told Andrew that my husband and I were replacing our furniture, and he was welcome to take our old sofa bed and two cabinets. He seemed pleased and said hed talk it over with Lucy. But then it turned out Lucy wasnt happy with our offer at all. She complained that her mother would never give her second-hand, old furniture!

Our furniture is still in good shape. The cabinets are sturdy, made of proper wood, and were quite expensivesame with the sofa bed (my husband and I have always earned well and could afford it).

Of course, time has passed, and its time for a refresh. We want something new in the house, and we have the money for it now.

But the old furniture still looks decent! It could easily last for years yet. It seems such a shame to throw it away! Selling them wouldnt bring in much. All that hassleposting adverts, taking photos, finding buyers. Who needs all that trouble?

You just want to dump your unwanted old rubbish on us, Lucy says. I wish you all the best! I reply. But you havent got anythingyou can hear an echo in your flat. Im offering good things, and yet youre still not happy.

Ive already helped the young couple with their flat. I sold my holiday bungalow and had a bit of money left over. The young ones added what theyd saved and bought a two-bedroom flat. They hoped it would be comfortable once they had children. I borrowed a little from my sister to help with the renovationwhich was manageable, and they could easily pay that back.

My husband and I havent interfered in how the young couple manage their finances. We told them theyre adults and independent, so all decisions are theirs. So when my daughter-in-law criticises us and says her mum thinks differently, all we can do is shrug. The kids did a bit of basic work in their flat.

They whitened the walls and put down lino. But they have no money left for furniture. My son doesnt want to borrow any more, so now they live in a flat with bare walls, just a couple of stools and a mattress. Well, everyone has to start somewhere. Still, I decided to help them out again.

Ive got a built-in kitchen that can be dismantled and put into your place, I tell them. Its much more affordable than buying new. Theres an extractor hood and a cooker. And the bedroom furniture is almost like new.

My son was pleased, but Lucy was still unimpressed.

I realise this causes tension between the young couple. Lucy probably believes older people dont need new furniture. She feels it should be the other way roundthe young family ought to have new pieces.

But what if shes right? Maybe it does seem odd that were giving our son what we no longer want, whilst buying ourselves something new. I never thought about it that way. Though I do wish Lucy could be a little happier about it!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Mother-in-law Wants to Gift Her Son Her Old Furniture. “My Mum Would Never Do That,” Says the Daughter-in-law.
En livsinsikt som omslöt hela tillvaron Fram till tjugosju års ålder levde Micke som vårbäcken – bullrigt, livligt och bekymmerslöst. Han var byns glädjespridare, alltid med något på gång, och känd av alla i trakterna. Kunde samlas med grabbarna för att fara tre kilometer bort till ån och fiska mitt i natten, för att i gryningen vara först med att hjälpa grannen med den sneda ladan. – Herregud, den där Micke lever utan bekymmer, skakade de gamla på huvudet. – Han har inget i huvudet, bara bus och upptåg, suckade hans mamma. – Ja, han lever ju som vi alla gjort, ryckte jämnåriga på axlarna som redan skaffat hus och gård. Men när Micke fyllde tjugosju förändrades allt, inte som en blixt från klar himmel, utan tyst och stilla – som det första fallande äppellövet. Han vaknade en morgon till tuppens gal med en känsla av tomhet han aldrig känt förut. Han såg sig om: barndomshemmet, rejält men åldrat, och pappa böjd av ansvar med allt fler samtal om hö, vädret och foderpriser. Vändpunkten kom på en släktbröllop på landet. Som alltid var Micke festens mittpunkt. Då, i ett hörn, fick han syn på sin pappa, tyst i samspråk med en annan gammal man, som betraktade festen med sorg – ingen dom, bara trött melankoli. Då såg Micke sig själv utifrån: en vuxen man som dansade bort livet utan riktning eller rötter. Nästa morgon vaknade han förändrad. Den bekymmerslösa lättheten var borta och istället fanns ro och ansvar. Han slutade flacka runt, tog över morfars gamla obebyggda tomt vid skogsbrynet, slog gräs och rensade marken. Orsakat munterhet bland grannar som log: “Ska Micke bygga hus nu? Han kan ju knappt slå i en spik!” Men han lärde sig, och kvällarna fylldes med ett lugnt, nytt nöje. Två år senare stod där ett enkelt men stadigt hus av timmer, egenhändigt byggt, med doft av ny kåda. Pappa kom förbi, hjälpte till och berömde: “Det är stadigt, son.” “Tack”, svarade Micke. “Nu är det dags hitta en fru till huset”, sa pappa. Micke log och sa: “Det kommer när det kommer.” Han axlade yxan och gick till vedboden – nu med lugna och självsäkra rörelser. Ungdomens planlösa liv var ersatt av ansvar, slit och mening. För första gången på tjugonio år kände Micke att han var hemma – på riktigt, i sitt eget hus. En vanlig sommarmorgon skulle Micke till skogen när hon kom ut från grannens grind – Julia. Hon han tidigare bara sett som den lilla, busiga tjejen med flätor, men nu var hon en kvinna med solblont hår, mörk klänning och stora, lugna ögon. Hans hjärta slog oväntat hårt. – När hände det? Hon har blivit så vacker… bara igår var hon barn! Julia märkte hans blick och log, inte längre barnsligt utan varmt och mjukt. De bytte några ord, men Micke var mållös och förstod plötsligt: “Det är henne jag borde gifta mig med.” Vad han inte visste var att för Julia var denna morgon en av de lyckligaste på länge. Äntligen såg han henne – på riktigt. Julia hade alltid haft ögonen på Micke, hoppats i tysthet medan han levde sitt glada, vilda liv, och nu värmdes hennes hjärta av hopp. Senare började Micke “råka” träffa Julia oftare, småprata om skola och barn. Han kom med en korg skogsnötter, hon tog emot med varm leende och förstod att en förändring skett hos honom. När hösten kom och huset nästan stod klart, samlade Micke mod och mötte Julia med en kvist rönnbär. Han bjöd in henne, förklarade sin kärlek, och Julia svarade med glädje: “Jag har väntat på det här sedan första timret restes.” En barndomsdröm tändes och gnistrade i bådas ögon. Tack för att du läste och för allt stöd – lycka och värme till er alla!