Problemet var att jag gifte om mig. Jag hade redan en dotter från mitt första äktenskap, men hennes far deltog varken i hennes uppväxt eller betalade underhållsbidrag.
Jag kände aldrig någon bitterhet mot honom för att han inte tog sitt ansvar som man, utan jag försökte förlita mig på mig själv. Jag hade en bra lön, en stabil tjänst; fattigdom behövde vi inte oroa oss för. När jag gifte mig för andra gången accepterade min svärmor varken mig eller min dotter, och min nye make var likgiltig inför henne. Han ville dessutom inte skaffa barn än sa att det var för tidigt, att han inte ville ta det ansvaret nu.
Jag insisterade inte heller, för mitt arbete upptog så mycket tid och energi. Jag satt fast i ett stort projekt och skulle träffa viktiga affärspartners. Jag visste inte vem som kunde ta hand om min dotter den dagen, men tänkte att jag kanske kunde be min man.
Tidigt på morgonen, innan resten av huset vaknade, repeterade jag min presentation och planerade att lämna min dotter Ingrid på förskolan innan jobbet. Men hon vaknade med feber. Jag bad min man om hjälp att ta hand om henne, eftersom mitt möte var avgörande. Han svarade bara att hon var mitt barn och att jag fick lösa det själv.
Jag visste inte vart jag skulle vända mig, så jag ringde min svärmor, Barbro, och frågade om hon var hemma. Jag åkte dit med Ingrid, men Barbro sade genast ifrån: Hon är inte mitt barnbarn, jag passar henne inte. Jag minns hur tårarna steg i ögonen, men jag tackade hövligt och förklarade att jag då får ta med Ingrid till jobbet. Då mjuknade Barbro något och sa att hon kunde ha henne ett tag.
På kontoret gick allt väl. Jag hämtade min dotter efteråt, men Barbro klagade: Hon är envis, lyssnar inte, det är svårt. Jag tackade och sade att jag inte ville besvära henne mer.
Sedan gick jag hem, packade våra saker och tog Ingrid till min egen mamma. Jag bestämde mig där och då att jag inte längre vill leva med någon som aldrig kunde acceptera min dotter.
