Elin, hördes svärmoderns röst. Elin, som just då pratade i telefon, ryckte till. Där sitter du, som vanligt, muttrade svärmodern missnöjt. Elin fortsatte sitt samtal och försökte helt enkelt bortse från henne. Du bara pratar och pratar, du borde ha lagat något åt min son att äta, fortsatte svärmodern.
Snälla, tyst, sade Elin fortfarande i sitt samtal. Titta på henne! Jaha! Svärmodern gick ut. Elin avslutade samtalet och suckade djupt. Hon var så trött på allt det här. Förra året hade Elin och hennes man äntligen betalat av lånet på sin lägenhet. Det var bara en etta, men den hade ett rymligt kök och en fin balkong. Äntligen kunde de börja fundera på att skaffa barn. Elin jobbade hemifrån och hennes man visste att det inte var så enkelt som det såg ut. Men svärmodern höll inte alls med.
Roberts föräldrar hade bott på landet, så ungdomarna hade inte kunnat hälsa på så ofta. Dessutom planerade deras granne att bygga ut och hade länge försökt övertala dem att sälja huset. Sen kom det fram att det fanns en lägenhet till salu intill Roberts. Svärmor, som varit bestämd emot stadslivet, ändrade sig plötsligt och sålde huset. Roberts pappa arbetade fortfarande, men hans mamma hade precis gått i pension. Hon hade ofta långtråkigt ensam i byn, men nu hade hon ju Elin. Vad svärmodern inte förstod var att hennes svärdotter satt i telefonmöten hela dagarna, inte bara pratade för nöjes skull eller surfade runt. Elin hade arbetsuppgifter att klara av från morgon till kväll.
Så snart mannen gick till jobbet på morgonen dök svärmor alltid upp hemma hos Elin. I början försökte Elin förklara, till och med Robert tog upp det, men förgäves. Det gick några dagar och svärmodern stod återigen utanför dörren hos sonen och svärdottern. En dag bestämde de sig för att helt enkelt inte öppna dörren. Elin var tvungen att fortsätta jobba med ringklockan ljudandes i bakgrunden. Då började svärmodern ropa att hon skulle ringa polisen, och först då öppnade Elin. Varken Robert eller Elin visste längre vad de skulle göra åt den ständigt påträngande modern, men det kunde inte fortsätta så här. En gång blev svärmor ordentligt sur, men det varade bara en dag.
Nästa dag dök hon upp igen med nya råd och långa samtal. Jag orkar inte mer, sa Elin en kväll till Robert, hon lyssnar ju inte på dig, än mindre på mig. Jag vet, jag vet. Men vad ska jag göra? Det var deras beslut att sälja huset och köpa en lägenhet. Jag hade inget att säga till om. Kanske borde vi hitta något för mamma att sysselsätta sig med? Vadå för något? Jag har letat överallt redan. Det blev tyst mellan dem.
Hur mycket har vi sparat ihop?, frågade Robert plötsligt. Vi kan kolla. Men varför?, undrade Elin. Vi bor i en etta nu. När vi ska ha barn kommer vi ju behöva mer plats. Ska vi inte fundera på en större lägenhet? En större? I ett annat område? Precis. Varför vänta? Elin kastade sig lyckligt om halsen på sin man och kunde inte sluta skratta av lättnad. Nästa dag gick hon runt i lägenheten med fjärilar i magen, även svärmors nästa besök bekymrade henne inte längre. Två veckor senare överraskade paret sina föräldrar med nyheten om flytten.
Vad menar ni?, satte sig svärmodern ner på stolen. Jaha barn, men var ska våra barnbarn sova någonstans? Så är det!, sa Roberts pappa. Mamma, ta det lugnt! Vi flyttar bara till ett annat område i Stockholm, inte till någon ny stad. Oroa dig inte, det bor massor av folk i din ålder här. Vi kommer och hälsar på!, försökte sonen lugna henne.
Konstigt nog hittade svärmor snabbt nya vänner i huset. Och för Elin och Robert började en ny fas i livet.
