För många år sedan gifte sig min vän Karl. Man kan säga att han höll sig undan länge, för han hade redan fyllt trettiotre. Han hade alltid levt för sig själv och motstått all form av äktenskap. Att åka hem till föräldrarna, handla mat för en vecka eller bjuda in familj på kalas sånt hörde inte till hans värld. När vänner och familj skämtade om det, svarade Karl alltid med samma sak:
“Jag har ju min egen lägenhet, ett bra jobb varför skulle jag behöva en familj? Jag klarar mig själv. Dessutom har jag en trogen vän min hund, Bamse. Vi lever vårt liv och har det gott. Kvinnor? Idag är de här, imorgon borta det går ingen nöd på mig.”
Men förr eller senare förändras allt och så var det även för Karl. Han ramlade i armarna på en kvinna till slut. Hon var riktigt listig, den där tjejen. Medvetet otillgänglig, vilket gjorde honom bara mer intresserad. Flickan hette Ylva och de träffades på ett litet kafé i Stockholm. Hon var tjugonio, skild och utan barn.
Sedan sågs de igen. Ylva började sova över hemma hos Karl, och plötsligt stod hennes kläder i hans garderob. Innan han visste ordet av bodde de ihop. En kväll satt de tillsammans i köket och drack te när Ylva sa:
“Karl, du har hintat om giftermål några gånger. Och vet du, jag tror jag kan tänka mig det ändå.”
Hur mycket han än försökte minnas, kunde Karl inte erinra sig att ha föreslagit något sådant. Men han kunde heller inte neka. Han gjorde ett försök, men Ylva bytte samtalsämne och började tala om planer för bröllopet.
Karl kände redan då att saker och ting inte gick som han velat, men kunde inte stå emot. Någon gång måste han väl ändå gifta sig. Ylva var trots allt ett bra val. Så förlorade världen ännu en fri själ.
Det första året som gifta var härligt bortsett från de små meningsskiljaktigheterna som dök upp då och då. Ylva ogillade att Karl ibland kom hem sent eller var onykter. Som svar brukade hon prata med sitt ex och berätta om problemen med Karl. Det gjorde Karl frustrerad varför skulle hans hustru ha kontakt med sitt ex?
Ylva försvarade sig och sa att man bör vara vänlig med folk. En dag firade Karl sin chefs födelsedag på jobbet och återvände hem, onykter som så många gånger förr. Han la sig på soffan i rummet intill och hörde sin frus samtal med hunden.
“Du är en riktig liten luring, Bamse. Äter, sover och gör så lite väsen av dig. Vilket liv! Kanske är du ändå klokare än din husse. Han förstår inte, eller vill inte förstå. Hur står du ut med honom?”
Karl hörde allt detta och ville resa sig och säga sitt, men allt blev annorlunda.
“Jaha, nu kom han hem berusad igen. Du klarar inte heller av lukten? Han super mer och mer för varje gång. Jag orkar inte mer. Ångrar att jag gifte mig med honom. Han verkade okej i början, men nu… Mitt ex var bättre. Han drack inte och tjänade bra med pengar. Varför lämnade jag honom? Okej, han var otrogen någon gång ibland, men vem är väl inte det? Men han gav mig så många presenter, bad så fint om förlåtelse. Han försöker fortfarande övertala mig att komma tillbaka. Vad ska jag göra, Bamse? Ge mig bara ett tecken.”
Plötsligt reste sig Karl och klev in i rummet. Han kallade på Bamse, tittade rakt på sin fru och sa:
“Om du tror att jag drömde om ett familjeliv, så har du fel. Jag behöver ingen hustru särskilt inte en som du. Det var du som trängde dig in i min lägenhet. Det är motbjudande att se på dig. Du har en timme på dig att packa dina saker. Ditt ex väntar säkert, eller så hittar du någon annan. Och för att du inte ska missförstå imorgon kan du lämna in pappren för skilsmässa.”
I stället för att gå med stolthet brast Ylva ut i gråt och började be om ursäkt. Hon kallade Karl känslokall, men han vek inte undan och skickade ut henne genom dörren. Ute på gatan tog hon en taxi med väskorna i händerna och försvann i fjärran, bort mot nya tider.
