“Varför har du bestämt dig för att skilja dig?”, frågade svärmodern, som om det var hennes rätt att veta. Viktoria hade aldrig velat bo under samma tak som makens föräldrar. Det var han som övertalade henne. Han sade att hans mamma aldrig kunde släppa taget om sin son. En man på trettiofyra år! Men Viktoria tyckte synd om honom.
“Vi ser olika på livet. Så är det bara. Vi är varken de första eller de sista”, sade hon, fast innerst inne hade hon gärna talat klarspråk.
Vad var egentligen orsaken? Det var svärmodern som ringde David varje dag på videosamtal för att kontrollera att Viktoria klarade av allting. Så var det när svärmodern inte kunde komma förbi personligen. På bröllopsdagen, när hon gratulerade det unga paret, sade hon:
“Jag är så glad att min älskade son till slut har gift sig. Nog hade han kunnat hitta ett bättre val, men det är som det är. Ta inte illa upp, kära svärdotter.”
Kanske borde Viktoria ha lämnat redan då. Svärmor hade länge hoppats att Viktoria skulle lämna David, och gjorde allt i sin makt för att det skulle bli så. Men David försökte inte ens stå upp för sin hustru. Och den dag då de körde förbi svärmors hus och Viktoria inte fick komma in, medan David teg, då förstod hon. Svärmodern sade att hon behövde tala ensam med sin son. Viktoria fick vänta utanför i en hel timme.
Varför gick hon ändå inte? Själv vet hon då rakt inte. Men nu hade hon bestämt sig. Sätt igång inte nu. Olika åsikter. Det låter ju som filmer. Kom igen, säg bara vad det är du inte gillar med min son. Jag erkänner du är inte den jag hade önskat åt David. Och nu när allt har blivit så här kan jag inte bara låta dig gå. Säg vad det är.
Viktoria log snett. Hon behövde minsann inte hennes tillstånd. Hon hade bara stannat för makens skull. Och det fanns bara en orsak till skilsmässan. Svärmodern. Jag går, sade Viktoria lugnt. “Det får du inte!”, utbrast svärmodern. “Vet du, det struntar jag i. Du betyder ingenting för mig”, svarade Viktoria. “Ge mig tillbaka hälften av ringen!”, ropade svärmodern. Vad sade du? “Jag vill ha tillbaka hälften av pengarna för ringen. Den som min son köpte åt dig.”
Viktoria skrattade. “Är det ringen du tänker på, för att det är det enda han lyckats köpa själv i sitt liv? Du kan få den. Jag vill inte ha den.”
Så gick de skilda vägar. Viktoria försökte förstå hur hon ens gått med på att gifta sig med en som David. Svärmodern hade ju visat sitt rätta jag långt före bröllopet. Hur kunde Viktoria gå med på det? Bara Gud vet.
“Jag ska också gifta mig”, sade en gång Viktorias arbetskamrat. “Jaså, med vem då?” “Ta inte illa upp…” “Det kan inte vara sant”, sade Viktoria, fast hon förstod på en gång. “Med David. Din före detta.” “Du skojar nu? Du visste ju hur vi gick isär.” “Jo, jag visste. Men det är annorlunda för var och en. David är så omtänksam. Och hans mamma hjälper oss alla. Ibland för mycket men det får vara.”
“För mig spelar det ingen roll. Jag är bara glad att jag är klar med honom.” “Förresten, titta på ringen David gav mig. Se här.”
Viktoria visste vad hon skulle få se. Det var exakt samma ring som David en gång gett henne. Tänk att de inte ens köpte en ny. Inte förvånande, egentligen.
Och där stod inristat “För evigt tillsammans”. Hon önskar att någon kunde sudda ut de orden.
