Vi körde E4:an längs de täta tallskogarna utanför Sundsvall, när plötsligt en enorm björn kastade sig ut framför bilen och började långsamt röra sig mot oss. Paniken steg inom oss, vi var övertygade om att djuret skulle gå till attack men då hände något fullkomligt oväntat
Vi körde hemåt den regniga kvällen, och skogen låg tyst och mörk omkring oss. Jag satt bredvid min fru Svea, och vi småpratade medan tankarna redan var på väg mot torra strumpor och kaffe hemma i köket. Det kändes tryggt, som en vanlig åktur genom Norrlands inland.
Plötsligt kastade sig en jättebjörn ut mitt på vägen. Min fru kastade sin hand över min axel, och jag tvärbromsade med hjärtat i halsgropen. Bilen skakade till. Björnen stannade inte mer än en meter från motorhuven och reste sig högt på bakbenen. Han såg både skräckinjagande och majestätisk ut det var som om han förberedde sig för att anfalla.
Hans blick fäste sig i vår, orörlig och intensiv. Han tog ett steg närmare, tungt och långsamt. Jag var säker på att han var hungrig och redo att slå till. De stängda bildörrarna och rutorna kändes plötsligt som ett mycket svagt skydd mot naturens kraft.
Jag lade försiktigt i backen och började rulla bakåt bort från björnen. Vi båda visste att om han verkligen ville åt oss, hade vi inte haft en chans. Skräcken paralyserade mig och jag kunde inte slita blicken från björnen.
Det var just då något fullständigt osannolikt inträffade något som vi aldrig kunde ha föreställt oss. En massiv gran, som vuxit vid vägkanten i decennier, gav ifrån sig ett öronbedövande brak när vinden plötsligt slet omkull den. Den föll rakt mot oss, och det var bara ren tur att bilen inte träffades. Vi andades ut, skakiga och oförmögna att förstå hur nära det varit.
Björnen hoppade till av det plötsliga ljudet och rusade skrämt tillbaka in i skogen. På bara några sekunder var han borta, och allt blev lika tyst igen som om ingenting hade hänt.
Nu kan jag inte sluta tänka på den stunden. Ville björnen verkligen anfalla oss? Försökte han kanske varna oss för faran? Eller blev han bara lika rädd som vi av det höga braket? Jag vet inte svaret, men blicken den där björnen gav oss den kommer jag aldrig glömma.
