För snart två år sedan hörde jag en mening från min make som jag aldrig kommer att glömma. Han sa rakt ut: Ditt liv är så förutsägbart att jag har blivit uttråkad av dig. Jakob menade att vårt liv var tråkigt, men själv var jag nöjd och lycklig. Jag brukade vakna tidigt varje morgon, äta frukost, göra mina gymnastikövningar och klä mig för jobbet. Först hjälpte jag Jakob med hans frukost och matsäck, eftersom han gick hemifrån före mig, och sedan fixade jag min. Vi lagade alltid allting hemma; jag packade också med ett andra mellanmål till oss båda i matlådor. På väg hem efter jobbet stannade jag alltid till på ICA, sedan lagade jag mat, städade och tvättade kläder. Innan vi gick och lade oss såg vi en film tillsammans och sen sov vi gott.
Jag var övertygad om att mitt sätt var det rätta. Allt var perfekt: min man var omhändertagen, mätt och ren, och vårt hem var alltid välstädat och trivsamt. Vad mer kunde jag önska mig? Varje lördag hade vi storstädning hemma, bakade något gott och lagade extra god mat. På kvällarna bjöd vi över vänner eller gick ut på stan. Söndagar brukade vi åka och hälsa på våra föräldrar. Halva dagen hos mina, halva dagen hos hans. Vi hjälpte dem i trädgården eller med småsysslor, pratade och tog vara på tiden med familjen.
Kvällarna avslutades alltid hemma i lugn och ro. Vi grälade aldrig, det var bara harmoni och frid i vårt hushåll. Men så en dag sa Jakob att han var uttråkad av mig. Han pratade i timmar om hur olycklig han var och jämförde med sina vänner som festar och lever ett spännande liv. De maxar livet med nöjen och äventyr inte så som vi gjorde. Vi bråkar ju inte ens! sa han och gick ut den kvällen.
Jag tyckte vårt liv var helt lagom och ville inte förändra något. Men för Jakobs skull var jag ändå beredd att försöka. Till att börja med bytte jag stil. Jag slängde nästan hela garderoben och köpte nya kläder för alla kronor jag sparat till en liten sommarstuga. Klippte håret kort och färgade det. Jag beslutade mig för att inte se tråkig ut längre. Sedan bytte jag jobb också. Istället för mitt vanliga kontorsjobb tog jag jobb som eventarrangör. Genom nya jobbet upptäckte jag massor av roliga och annorlunda aktiviteter som jag aldrig hade provat på tidigare.
En vecka senare kom Jakob hem igen och blev fullständigt chockad över förändringen. Jag lovade honom att vi skulle leva helt annorlunda och det gjorde vi. Från och med då var vi nästan aldrig hemma. Vi sprang på restauranger, klubbar, fester, barer, kompismiddagar och konstiga upptåg varenda kväll. Vi tältade ibland, cyklade ut till skärgården eller paddlade kajak. Ibland åkte vi spontant till en annan stad för att göra något nytt över helgen.
Några månader in i vårt nya, fartfyllda liv började Jakob prata om att han plötsligt längtade efter lugn och ro därhemma att bara få vara hemma. Han saknade min hemlagade mat och doften av nybakta kanelbullar. Numera hade jag knappt tid att stå vid spisen. Jag hade förändrat mig så mycket att min närvaro inte längre kändes viktig för honom.
Och bara någon vecka efter det berättade Jakob att han inte längre orkade med allt flängande. Han ville tillbaka till hur vi hade det förr, till tryggheten, lugnet och rutinerna. Han drömde om att tillbringa kvällarna hemma, besöka sina föräldrar på helgerna och äta nylagad mat istället för hämtmat eller något värmt i mikron.
Men för mig fanns det ingen väg tillbaka. Jag hade kämpat för att vänja mig vid vuxenlivets alla måsten, och nu ville jag inte släppa taget om allt det nya. Jag trivdes alldeles utmärkt med mina nya vanor. Visst uppskattade jag vårt gamla liv, men det var inget jag ville återgå till. När Jakob denna gång ville ha tillbaka allt som det varit, bröt ett riktigt storbråk ut.
Det hela spårade ur totalt porslinet flög, grannarna kom och polisen blev till sist tillkallad. Jakob packade ihop sina grejer och åkte till sin mamma. Kanske tror han att han kan komma tillbaka och hitta mig likadan som förut. Men det skulle vara för mycket begärt. Vi är inga filmkaraktärer och kan inte byta personlighet hur som helst. När Jakob kommer hem, kommer han hitta skilsmässopappren på bordet och en lapp där det står att jag har tröttnat och inte längre kan leva med honom.
