Mina föräldrar har aldrig riktigt gillat min relation med Gunhild, min flickvän. Ja, Gunhild inte direkt ett namn man hittar på topplistan för baby names, men det är bara en av tusen saker som gör henne unik. Vi träffades under andra året på universitetet i Uppsala, och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Det slog mig som ett snabbt snöbollskast i ansiktet sådant som händer bara i Sverige på vintern! Gunhild och jag började träffas, men vår relation stötte på en lite oväntad utmaning när hon blev gravid under tredje året. Det var inte direkt det vi planerat, men Gunhild bestämde sig för att behålla barnet, och jag tänkte varför inte? kärleken är väl ändå största stödkudden.
Vi ville såklart berätta för Gunhilds föräldrar, och hoppades på lite förståelse och ett “Vi stöttar er, barn!”. De var till en början rätt skeptiska typiskt svensk försiktighet men de accepterade oss så småningom och bjöd på kaffe och bullar och sa att de skulle hjälpa till där de kunde. Det var stort. Men när jag berättade för mina föräldrar att Gunhild var gravid, blev det kallare än en novembermorgon på Västkusten. Min pappa blev bekymrad över framtida ansvar och ekonomi, och hans enda kommentar var ungefär: “Det här är verkligen inte vad vi hade tänkt oss.” Han gick all-in på svensk luttrad pessimism och varken stöd eller värme fanns att hämta.
Känslan av att få hela mitt släktträd mot mig (plus morötterna i kylen) gjorde mig faktiskt riktigt ledsen. Jag tog det tunga beslutet att dra mig undan från mina föräldrar. I fem år talade vi knappt, och min son, Max, fick inte träffa dem. Jag snackade då och då med mamma och min syster, Linnea, men de fick inte heller vara med i Maxs liv.
Så småningom blev relationen mellan mig och Gunhild ännu starkare. När Max fyllde fyra, bestämde vi oss för att utöka familjen Gunhild blev gravid igen, och denna gång väntade vi en dotter. Tänk va! Trots att vi var riktigt glada, kunde jag inte låta bli att känna mig lite ambivalent när jag fick ett oväntat samtal från mamma. Jag hoppades hon kanske hade fått större förståelse för våra val, men samtalet handlade om Linnea hon var gravid med en kille hon knappt kände.
Mamma bad om pengar, och hoppades att jag skulle hjälpa Linnea i sitt läge. Hela situationen var så typiskt ironisk ett slags svensk variant på “Nu behövs du för att rädda släkten”. Det slog mig hur annorlunda mamma och pappa behandlat mig och Gunhild när vi var i samma situation. Jag hyser inga agg, men minnet av deras reaktion och brist på stöd sitter fast som gamla röda fjällrävenjackor i garderoben.
Hur mycket jag än kände sympati för Linnea, kunde jag inte låta bli att minnas den ultimatum pappa gav oss som nu tycktes vara som bortblåst i Skånes vindar. Trots min egen erfarenhet av trista miner och sura blickar, visste jag att jag ändå måste behandla Linnea med empati. Jag rådde henne att tänka igenom sina möjligheter noggrant och att fatta det beslut som passade henne bäst.
Samtalet blev en märklig påminnelse om det förflutna, men det stärkte också min tro på att man måste stå för sina val och stötta dem man älskar, oavsett om livet levererar surströmming eller prinsesstårta. Familjen är knepig, och livet drar oss åt alla möjliga håll men till slut har jag insett att kärlek och förståelse kan täcka även de mest svårbotade skillnaderna.
