Päron-Lisbet
Det var en gång en pappa som hade tre döttrar. Två av dem, Margit och Åse, var riktiga skönheter så tjusiga att folk nästan tappade hakan på byvägen. Men den tredje, lilla, magra och puckelryggiga Päron-Lisbet, hon såg mest till att hennes stora glimmande ögon hade plats i ansiktet. Någon frodig bondjänta var hon sannerligen inte, och både ute på åkern och hemma i stugan hade hon svårt att hinna med de äldre systrarna. Det gick liksom trögt för henne.
Margit och Åse däremot de fick knappt vara ifred för uppvaktande friarpojkar. Ängsliga mammor och förhoppningsfulla fäder knuffades ute i tamburen med sina förslag. Men lilla Päron-Lisbet, nej, henne sneglade ingen ens på, så det var knappt syskonen kunde hålla sig:
Förrän Lisbet blivit bortgift, gifter inte vi oss heller!
Tiden gick och ingen kom för att fria till Lisbet. Systrarna försökte sminka och klä upp henne, men lika förgäves som att försöka få en fryst köttbulle att blomma. Snart började väninnorna till och med småfnissa:
Om ni väntar på att Lisbet ska få karl, så blir ni nog själva gamla mostrar till slut!
Lisbet hörde snacket, och det sved i hjärtat. Inte för sin egen skull, men mest för de kära systrarna. En dag bestämde hon sig:
Nu har jag ätit nog av de andras glädjebord, tänkte hon. Bäst jag drar härifrån, så systrarna får sin chans på lyckan. Jag drar till Stockholm, kanske någon vill anställa mig där!
Hon väntade tills hela huset snarkade, packade sin lilla knyte och smet iväg ut i nattljuset.
Natten var ljus och vägen låg bred som ett smörgåsbord i månljuset. Lisbet gick och var inte rädd, men när hon närmade sig skogen började hon ändå grunna: tänk om det ligger en björn och sussar? Men det gick bra hon klev in bland granarna och traskade vidare.
Snart började det gry och Lisbet var både trött och långt kvar till stan. Då slank hon in bakom en hasselbuske, stoppade knytet under huvudet, la sjalen över axlarna och somnade pang på. Hur länge hon sov, vet ingen, men hon vaknade av ett dovt dunkande. Hon satte sig upp schvinng! Ett helt torrträd rasade ihop bredvid henne. Nu blev hon rädd på riktigt, men då såg hon en liten gubbe med vitt skägg komma lunkandes med yxa i handen.
Bli inte rädd, flicka lilla, sa gubben. Jag gör dig inget ont.
Vem är du? frågade Lisbet, andfådd. Nära på du svingat yxan över mig!
Jag är skogsvaktaren, svarade gubben. Bor här i en liten koja. Fäller bara lite döda träd. Men vad har du för dig här ensam i skogen?
Lisbet berättade sin historia, och gubben klappade sig i skägget eftertänksamt:
Jag ser att du är en snäll och omtänksam tös, sa han. Du får bo hos mig, bli som min barnbarn. Och om du tröttnar, så följer jag dig själv till stan.
Lisbet blev uppriktigt glad och sa ja direkt. Så började de dela en stillsam tillvaro i kojan. Skogsgubben traskade ut bland gran och tall, Lisbet stökade i hemmet. Så många sysslor var det knappast, men hon räckte mer än väl till.
Gubben hade både gott humör och många tokiga historier i rockärmen han kunde berätta så både ekorrar och möss lyssnade andäktigt. Med tiden lärde han också Lisbet om örter, rötter och bär, berättade när de skulle plockas och hur man torkar dem till botemedel. Allt sådant han själv lärt genom åren inget höll han hemligt.
Så småningom var det dags för skogsgubben att ställa träskorna i skåpet. Lisbet blev förtvivlad, men gubben tröstade:
Gråt inte, barn, allt har sin tid. När jag är borta, begrav mig bara och gå hem igen. Jag har lärt dig allt jag själv visste. Jag har hjälpt skogen du, Lisbet, kan hjälpa människorna.
Gubben dog. Lisbet begravde honom, grät en skvätt och packade sig sedan hemåt sin by.
När hon kom tillbaka hade systrarna redan gift sig, minsann med två bröder, boende i ett stort rött hus. De blev överförtjusta att Lisbet var tillbaka bland de levande, gav henne ett ljust rum i huset och där blev hon kvar, varsam och flitig med hushållet. Hon kunde nu allt om jordförbättring och sjukdomskurer, och ogräs höll sig undan som flugor för en gammal raklödderburk. Skörden blev rik, djuren mådde prima och ingen låg sjuk. Syskonen var mer än nöjda.
Snart började byfolket fråga Lisbet om råd. Alla fick hjälp av Lisbet, hon tog aldrig emot en krona. Gav någon henne några ägg, en stickad vante eller en bit nygräddat tunnbröd så tackade hon blygt, men respekterade alltid de allra fattigaste.
Men i byn bodde också Gumman Virvel, en typisk gammelsvensk trollgumma med oklar adress och mycket skvaller i vecken på kjolen. Folk undvek hennes stuga någon magisk susning låg i luften. När Lisbet började hjälpa folk droppade besökarna snabbt från Virvels dörr. Gumman blev ilsken som en fjällko i myggsäsong och började smida planer.
Slutligen stapplade hon över till Lisbet:
Goddag, Lisbet Smedsdotter, lilla hjärtat!
Goddag, gumman, svarade Lisbet vänligt.
Oj, aj, hjälp mig, min arm är som ved, den funkar inte, oj, oj!
Sätt dig här, gumman, så tittar vi, sa Lisbet och klämde lite vänligt.
Jojo, den här armen alltså! skriker Virvel. Fingrarna är ju spikraka!
Lisbet skakade på huvudet:
Inte är det fel på dina armar, gumman lilla.
Nähä, men då mår jag genast bättre, tack och bock, Smedsdotter! Här, ta den här spegeln till dig du är ju ändå ung och vacker, så varför inte bara spegla dig?
Tackar så mycket, svarade Lisbet. Må det du önskar mig slå in hos oss båda gott ord är starkare än ont.
Men Virvel hade förstås mumlat och viskat allehanda ramsor över spegeln …
En tid gick, och på något underligt vis började Lisbets lilla puckel rätas ut. Folk började undra såg hon inte både rakare och gladare ut? Hon speglade sig i gummans spegel, och nog hade hon aldrig varit så nöjd.
Virvel muttrade för sig inte hade hennes förtrollning funkat alls! Hon släpade sig över på nytt och klagade på ryggen denna gång, men nu började hon faktiskt känna sig risig själv.
Lisbet gav henne örter och råd, och återigen trugade gumman på henne en gåva en kam av ben:
Flickors skönhet kräver vård, och du är ju redan så fin, varför inte kamma dig lite extra!
Lisbet tog emot kammen:
Tack, kära gumman! Den som önskar gott önskar gott även för sig själv.
Tiden gick och nu började folk viska att Lisbet blomstrade än mer. Kindrosor, yvigt hår hela hon ståtade som en nyskurad majstång. Men Gumman Virvel blev bara krummare händerna knutna som pinnar, benen bar inte. Hon låg till slut orörlig och bara suckade, och kallade till sig Lisbet. Margit och Åse avrådde:
Gå inte dit, Lisbet, hon är en häxa. Bara dåligheter sker där.
Oroa er inte! Morgondagen är visare än dagens oro, sa Lisbet.
Tidigt nästa morgon tvättade hon sig i friskt vatten, tog på sig sin finaste klänning, packade en korg med vildhonung, trädgårdsäpplen och doftande örter.
Margit och Åse stod med hakan i knähöjd:
Du har blivit så otroligt vacker, syster! Magi måste det vara eller så är det bara den där stassens förtjänst.
Lisbet gick till Gumman Virvels gråa stuga. Men staketgrinden slog plötsligt igen och gick inte att öppna för allt i världen.
Gumman! Jag får inte upp grinden! ropade Lisbet.
Inifrån hördes tumult, skrammel från grytor, ett magiskt mummel med röster i olika tonarter:
Släpp inte in henne! Förbannelse biter inte på den flickan, sjukdom vänder! Ont ord blir gott där hon går!
Folket samlades nyfiket, och de flesta med skräckblandad förtjusning. Ingen hade någonsin sett ett sådant hus darra på svenska marker! Lisbet bankade igen:
Mår du bra, gumman? Jag hade lite presenter: honung, äpplen, örter…
Hon ställde korgen på trappen, och då bolmade det svart rök ur skorstenen. Korp efter korp flög ut genom fönstret, och stugan svartnade och förkolnades på fläcken. Alla trodde det brann, men ingen eld syntes, bara Gumman Virvels ondska som gick upp i rök.
Solen spräckte just ett moln, och all rök försvann. På platsen där Lisbet satt korgen låg bara en liten hög kol, huset försvann som om det aldrig funnits.
Jaså, det var Virvels ondska som ändå åt upp henne till slut! Försökte hon skada Lisbet, men sånt biter ju inte på ett snällt hjärta, sammanfattade byborna.
Sedan dess blev Lisbet bara vackrare, nästan omöjlig att känna igen. Till sist fann hon sin drömprins en redig kille från granngården, och de levde ytterst sams. Margit och Åse var stolta som syltgrottor på kalas för sin syster.
Och platsen där Gumman Virvels hus stått? Där växte snart en buske så full av stora, röda hallon att hela byn gick dit och plockade. Ingen var längre rädd där och till slut döptes byn till Hallonbacken, eftersom hallonen räckte till kaffe åt varenda svensk i Småland.
Slut på sagan, och mjuk pepparkaka till alla.
