Min man och jag har varit gifta i snart sju år, men vi har känt varandra mycket längre än så. Under den här tiden har vi båda arbetat och sparat ihop till ett eget hus, som vi byggde tillsammans med våra händer plankor blir till tak, tak till golv. Allt flyter mellan trädstammar och sommardimma.
Innan dess bodde vi i min mans lägenhet i Sundbyberg, som han hade renoverat strax innan vi gifte oss. Trots att flera år har passerat, är lägenheten som fastfrusen i tiden: tapeterna blommiga, golven knarriga men mjuka. Sverige utanför fönstret förändras, men inomhus är allt sig likt.
När vi packade ihop oss och flyttade ut till husets trägolv och syrenbuskar, var det självklart att ingen skulle få hyra lägenheten. Vi ville inte riskera att den förlorade sitt ursprungliga skick; det var som om lägenheten skulle vissna om någon annan bodde där. Så den fick stå tyst och orörd.
För ett halvt år sedan dök ytterligare en lägenhet upp ur mammaminnen mina föräldrar gav oss en liten tvåa inne i Gamla stan. Vi hade redan klarat av de största utgifterna för huset, så det kändes meningslöst att sälja den. Lägenheten fick spendera sina dagar i drömskt väntan.
Tillsammans bestämde vi oss för att smårenovera när vi orkar och kanske byta ut den gamla soffan mot något svenskare, något från IKEA. Drömmen var att fylla lägenheten med lagom saker, så att framtida hyresgäster känner hemma men aldrig mer än oss själva.
Men ännu stod den där, dammfri men tom. Och precis som det brukar i drömmar, var det detta som lockade min svägerskas uppmärksamhet under en familjemiddag där gravlax mötte lingonsylt vid bordet.
Hon satte igång: Två tomma lägenheter, varför, när en räcker? Folk behöver tak, och ni har två. Hennes röst klingade mellan bestick och tända stearinljus. Familjen ville flytta till eget hus, men deras spargrisar var bara halvfulla och inga lån drogs ännu, eftersom lönerna, som det svenska sommarregnet, var små och sporadiska.
Samtalet blev klibbigt som mamma Scans köttbullar. Hon la fram sin tanke: vi borde sälja lägenheten, ge dem pengarna till deras husdröm och sedan låta resten växa på banken, som om bankränta var detsamma som trygghet. Det var inte tal om att ge bort pengarna; nej, men hon och hennes man tänkte betala tillbaka till oss någon gång, kanske om flera år, när snön smält och räven slutar jaga i skogen.
Min man blev tyst som midsommarnatten. Vi har alltid försökt hjälpa familjen, både med bullar och med slantar, men nu verkade det hela krångligare än att försöka vinterbada på nyårsdagen.
Så jag tog på mig att svara, dröjande som i en sagodröm: Det är en stor sak att be om. Om ni får lägenheten, står vi kvar med några stackars kronor på kontot och ingen plats att kalla hem. Man vet aldrig när pengarna kommer tillbaka. Allvarliga saker som dessa måste behandlas med försiktighet, även om vi är en familj, särskilt i Sverige där lagom är bäst.
Stämningen blev som lakrits i midsommarregn ingen visste längre vad som smakade rätt. Svägerskan tittade på mig som om jag blåste bort hennes dröm med norrskenet. Min man bytte samtalsämne, och världen gungade mellan köttbullsdoft och björklöv medan kvällen gled vidare, lika drömlikt och suddigt som allt annat i detta land av midnattssol och tysta lägenheter.
