När jag och Wilhelm gifte oss för femton år sedan gjorde min svärmor det genast klart att vi aldrig skulle bli vänner. Vi gifte oss ändå, men jag och Wilhelm fick inga barn på länge. Vi väntade i tio långa år. Till slut, som en gåva från ovan, fick vi både en son och en dotter.
Under dessa år hade vi det bra tillsammans. Wilhelm hade en chefsposition på ett stort företag, vilket gjorde att jag kunde vara hemma med barnen under föräldraledigheten. Det passade mig perfekt.
Min egen mamma bodde långt bort, så hon kunde inte hjälpa till mycket. Och svärmor, hon hade aldrig ändrat sin inställning till mig under hela femton år. I hennes ögon var jag bara en obetydlig bondflicka från landet, någon som hade tagit hennes son ifrån henne. Hon hade velat att Wilhelm skulle välja en finare tjej. Men han valde mig.
Den lyckliga värld jag byggt upp rasade plötsligt samman.
En dag kom jag hem från en promenad med barnen och såg en lapp på nattduksbordet. Medan jag gick längre in i lägenheten såg jag att Wilhelms saker var borta. Han hade lämnat oss, och på lappen stod med slarvig handstil: Förlåt mig, men jag har blivit förälskad i någon annan. Du behöver inte leta efter mig, jag vet att du är stark och klarar dig… Tro mig, det är bättre så.
Jag ringde genast till Wilhelm, men allt jag fick var tystnad. Han svarade aldrig. Wilhelm försvann helt ur våra liv, och lämnade mig ensam med barnen. Jag visste ingenting varken var han var eller vem den andra kvinnan var. Tveksamt ringde jag då till min svärmor.
Allt är ditt fel, sa hon triumferande. Jag sa ju att det här skulle sluta illa. Vad trodde du egentligen?
Jag var helt förvirrad; varför var det mitt fel? Hade jag gjort något fel? Det var svårt att förstå och ännu svårare att se hur vi nu skulle klara oss. Wilhelm hade inte lämnat en enda krona efter sig, och mina ekonomiska resurser var nästan obefintliga.
Jag kunde inte börja jobba på en gång, jag hade ingen som kunde ta hand om barnen. Då kom jag på att jag en gång hade jobbat deltid med att skriva akademiska uppsatser. Med det lilla kunde jag precis klara oss ett halvår till. Under hela den här tiden hörde jag ingenting från Wilhelm.
***
En kylig höstkväll ringde det oväntat på dörren. Jag trodde det var någon granne, men när jag öppnade stod min svärmor där. Tårarna rann direkt när hon fick se mig, och jag släppte in henne. Det visade sig att Wilhelms unga flickvän var en bedragare som lurat honom, och familjen stod nu praktiskt taget utan något alls. Svärmor bad mig uppriktigt att få stanna hos oss.
Nu vet jag inte vad jag ska göra: ska jag förlåta henne, eller ska jag göra detsamma mot henne som hon och Wilhelm nyligen gjorde mot mig stänga henne ute ur mitt liv?
