Varför skulle ni vilja flytta ut på landet? Alla försöker ju ta sig till stan, men ni går åt motsatt håll. Vad finns det för bra där egentligen? Jag förstår er inte. Det är trevligt bara på sommaren, men på vintern finns det inget att göra.
Jag har en väninna, Ylva, som verkligen försökte övertala oss att inte lämna Stockholm för en liten by någonstans i Småland. Det gjorde mig och min man både arga och sårade. Det kändes som om vi var tvungna att leva efter hennes villkor.
Efter nästan ett års letande lyckades vi ändå hitta ett hus vid sjön och flyttade ut. Ylva ringde nästan varje dag och frågade spydigt om jag hade hittat något nytt jobb än, trots att hon mycket väl visste att jag redan jobbade hemifrån och inte hade minsta tanke på att byta. Hon frågade dessutom hela tiden: Har ni riktigt internet där ute på vischan?
Ylva kom och hälsade på i början av oktober. Vi hade då bott drygt ett år på gården. Hon gick motvilligt runt på tomten, och resten av tiden satt hon inne i köket och drack öl med sin man, i princip under hela de två dagarna de stannade.
Trots att vi hade gäster fortsatte vi vårt vardagliga arbete: vi bar ner senaste skörden av potatis och rotfrukter i matkällaren och lade in sylt och kompott på burk. På tredje dagen började Ylva och hennes man packa för att ta bussen hem till stan på kvällen. Vi tänkte faktiskt inte på att ge dem någon present, men då bad Ylva mig direkt: Kan du inte ge oss en säck potatis och några äpplen innan vi åker?
Jag erbjöd mig att gå ner i källaren och hämta upp allt åt dem, men de ville inte följa med själva eftersom de kände sig bakfulla. Istället gav jag dem både en säck och några hinkar. De klagade lite på hur slitna hinkarna såg ut och gav sig sen i kast med att plocka äpplen själva. Jag undrade tyst för mig själv hur de egentligen tänkte ta allt på bussen. Men snart förstod jag: de hade redan frågat min man om skjuts in till stan.
Det var tre timmars väg tur och retur. Min man var inte sen att säga nej han hade redan öppnat en öl. Så de begav sig iväg med fulla kassar till busshållplatsen på egen hand. Sen hörde vi inte så mycket ifrån dem på flera år, utom något enstaka samtal. Men Ylva och hennes man kom aldrig tillbaka på besök. Kanske är jag elak, men jag känner faktiskt att de inte hör hemma här ute i vår by.
Så en kväll i slutet av november stod de ändå plötsligt vid vår ytterdörr, helt oanmälda. De hade väl tänkt överraska oss. De kom över en hel helg, men vi hann knappt ses mellan alla beställningar inför nyår. Tre slaktade oxar stod på kylning ute i ladan. Vi försökte ändå duka fram lite fika en enkel smörgås, lite kaffe. Ylva och hennes man åt och drack medan vi sprang mellan köket och frysen. De erbjöd sig att hjälpa till, men visste knappt hur man plockade fjädrar från en höna. Och vi är ju ändå riktiga lantisar.
Mina tuppar var redan sålda till folk som förhandsbokat inför jul. Vi hade tänkt ta hand om resten av fåglarna för vår egen familj innan nyår. Men eftersom de insisterade, erbjöd jag dem en gås, men sa att de i så fall fick plocka själva. Vi gör det imorgon, sa de bara.
Dagen gick och de höll sig borta. Den här gången hade de egen bil och kunde åka när de ville. Innan de for erbjöd jag dem igen: Ta vad ni vill, det finns både rotfrukter och inlagda grönsaker. De fyllde hela bakluckan med burkar och säckar. Jag ångrar inte ett dugg det finns tillräckligt av det goda här på landet.
Men då kom Ylvas nästa fråga, som verkligen förvånade mig: Har ni ingen nyslaktad nöt över till oss också?
Jag sa nej. Det hade vi verkligen inte. Vi sålde bara kött på beställning, och det lilla vi inte redan lovat bort gick till våra egna föräldrar och syskon. Vi har företag, men vi måste också överleva själva.
Ylva verkar nu vara sur på oss. Hon har inte hört av sig sen dess. Gemensamma vänner säger till oss att vi är snåla. Vi åkte hela vägen ut på landet och fick ändå ingen köttbit med oss hem, har de berättat att Ylva sagt.
