Kvinnan berättade med medkänsla för den andra kvinnan att hon var ensam och inte hade någon som kunde hjälpa henne. Hon förklarade att hennes lilla pension mest gick till hyra och medicin, så maten räckte aldrig till. En väninna betalade maten till den fattiga gamla damen.
En dag ringde min barndomsvän och frågade hur vi hade det hemma. Det visade sig att hennes vän av en slump hade sett min mormor i en butik, fastän mormor egentligen inte ens bodde i närheten av just den butiken.
Min mormor, Agneta, var rätt energisk för sin ålder. Förr i tiden arbetade hon som matematiklärare. Nu är hon pensionär, men hennes gamla elever minns henne än idag med respekt. I butiken såg min vän dock ingen pigg Agneta utan en äldre, sorgsen dam.
Mormor Agneta berättade tyst för den förstående kvinnan att hon var ensam och behövde hjälp. Hon förklarade att pensionen knappt räckte till hyra och mediciner, och maten blev det alldeles för lite kvar till. Väninnan erbjöd några matvaror till den stackars gamla damen.
Min väninna kom ut ur butiken med den äldre kvinnan och närmade sig henne. Men den gamla kvinnan avbröt snabbt: “Gå tillbaka”, sa hon bara och gick iväg. Jag gissade att det hela var ett missförstånd. Min väninnas mormor är rätt välbärgad, och vi brukar alltid finnas där för henne. Men det visade sig att kvinnan bara ville köpa lite mat.
Den kvällen besökte jag min mormor. Jag ville inte låta för märkvärdig, så jag frågade rätt ut. Efter hennes svar vet jag ärligt talat inte hur jag ska förhålla mig till henne längre.
Det handlade bara om en ny strategi jag testade. Jag går långt ifrån mitt eget bostadsområde, så långt bort att ingen som känner mig borde se mig. Och ändå, vem stöter jag på? Min bästa vän! Och plötsligt blev mitt lilla sociala experiment verklighet. Statistiskt brukar det lyckas i ungefär sex av tio fall. Maten jag får på vägen hem skänker jag annars alltid till kyrkan istället för att behålla den själv så på sitt sätt hjälper de människorna andra mindre lyckligt lottade!
Jag kan inte förstå varför man fyller ålderdomen med en sådan underlig passion. Om man är uttråkad, kan man väl alltid skaffa sig en hund eller kanske en kanin. Vilket slöseri! Min väninna har i alla fall lovat att inte berätta för någon om det här.
