Jag gifte mig väldigt ung, driven av stark kärlek. Vi var tillsammans i fyra år innan vi blev äkta makar. Vi har gått igenom mycket tillsammans.
Nu har vi bott ihop i över sex år. Jag har full tillit till min man, och till mig själv. Min make är otroligt snäll, omtänksam och uppmärksam. Han hjälper alltid till med sysslorna hemma. Min make är varken den modigaste eller starkaste av män. Det är svårt att kalla honom snygg, men han har ett hjärta av guld och sprider en varm glädje och en tro på det goda som får mig att orka även de svåraste stunderna i livet.
Dock är han osäker och har svårt att fatta stora beslut, han vill inte lämna sin trygghetszon eller utvecklas. Han är dessutom väldigt blyg och försynt. Under de sex år vi bott ihop har han inte förändrats alls.
Han vill inte ta hand om sig själv eller tänka på sin hälsa. Han blir rädd för förändringar. Min man är nästan tio år äldre än mig. Jag är tjugosex år och älskar livet. Jag har ett bra jobb, köpt en egen Volvo och betalar av bolånet på vårt hus i Göteborg. Häromveckan frågade en vän mig: Varför behöver du honom egentligen?
Det var slutet på min egen lycka, och nu sitter jag här och undrar: Varför behöver jag honom egentligen?
Idag lärde jag mig att långvarig kärlek kräver att jag ibland ifrågasätter och försöker förstå vad som betyder mest för mig, även om det gör ont.






