Alla som jobbar fattar min glädje (läs: frustration) när dörrklockan ringer hejdlöst på morgonen av min enda lediga dag.
Halvvaken och smått paranoid, undrade jag om en kran börjat läcka nånstans; jag stapplade yrvaket runt för att se om jag hade översvämmat nån stackars granne. Toaletten och köket såg torra ut vilken lättnad, särskilt för brorsan Anders på nedervåningen, som jag lyckades dränka för ett halvår sen.
Men dörrklockan vägrade ge sig, så jag hasade motvilligt bort till ytterdörren. Väl där möttes jag av ett berg av resväskor och bakom dem ett gäng människor.
Oj, aldrig hade jag känt igen dig på stan! ropade en äldre dam glatt, på ett sätt som mest kändes som en lätt förolämpning.
Jag kröp in i huvudet och försökte minnas om jag borde veta vem hon var…
Jag stirrar ordentligt på kvinnans följeslagare, som log charmigt och räckte fram handen. Bakom dem stack huvudet fram på en yngling, tack och lov utan att lägga till någon kommentar till confusionen. Men damen fortsatte oförtrutet: Nå, ska vi stå här i farstun hela morgonen? Släpp in oss nu då!
Förlåt, hur menar ni nu? Släpp in oss?
Jaså, har du redan glömt din morbror? Jag passade ju dig när du var liten! Och det här (pekar mot killen) är din kusin. Han ska börja plugga på universitetet här och har ingenstans att bo. Så självklart får han flytta in hos dig tills vidare. Vi ordnar en säng åt honom sen! Och vi har till och med presenter till dig. Din pappa har väl ringt?
Eh, nej han har inte ringt. Nåja, han glömde väl det. Vi fixar det här ändå. Vad menar du med fixar det? Ska han BO här?
Ja men precis, du tar väl hand om honom! Tänk på hur tufft det är i en ny stad! Nej, någon barnvakt blir jag inte, särskilt inte när min fästman jämt hälsar på. Det får inte plats fler här.
Vi får helt enkelt stå ut och trängas ett tag… Nej, stå ut är inget förslag. Det finns studentrum, har bott i ett själv. Va? Nej, det är omöjligt!
Släktingarna började nu få bråttom in och försökte baxa in sina väskor över tröskeln, men där stod jag som ett bowlingklot. Jag insåg att om väskorna hamnade på fel sida om dörren, var jag förlorad.
Så jag bad dem vänta snällt i fem minuter och lotsade dem bestämt mot studenthemmet där min kusin LOKE faktiskt var antagen.
Deras reaktion? Obehagskänslor och sneda leenden, och en hel drös anklagelser om att jag var självisk och känslokall. Ungefär samtidigt som bagaget försvann, gjorde släktingarna det också. Och jag då? Jag ringde genast mina föräldrar och gastade: Vad ÄR det här?!
Mamma blev arg som en ilsken älg och fräste att jag inte har någon känsla för familjen. Lagom festlig start på en lugn ledig dag, eller hur?
