När jag ser tillbaka minns jag hur Saga och Sam möttes i en grannstad under en av Sagas arbetsresor. Trots att det skilde tolv år mellan dem, blev de snabbt förälskade, och Sam reste ofta till Sagastad för att träffa henne. Efter tre månader friade han till Saga, lovade att vara en omtänksam make som alltid skulle ta hand om henne. Trots att Sagas föräldrar och hennes bror protesterade kraftigt mot vad de ansåg vara en för stor åldersskillnad, valde Saga att följa sitt hjärtas röst och flyttade ihop med Sam. Kort därefter registrerade de sitt äktenskap officiellt.
Sam hade en trygg ekonomi, en respekterad position på ett välrenommerat företag och drev dessutom en framgångsrik matbutik. Han hyrde ut sin gamla etta och hade alltså en stadig extrainkomst. Med allt detta kunde Sam köpa en ny tvåa och körde dessutom en lyxig bil som fick många att höja på ögonbrynen.
Åtta år passerade. Saga tog examen från universitetet och Sam hjälpte henne att få jobb hos en god väns företag. Deras liv verkade fyllt av harmoni, men Sagas föräldrar förlät henne aldrig för hennes val och bröt kontakten. Under tiden hörde Saga via gamla vänner att hennes bror gift sig, bodde kvar hos föräldrarna, och gjorde goda affärer, reste utomlands ofta och köpte nya bilar med jämna mellanrum.
För bara några veckor sedan bad Sagas mamma henne att komma på besök. Under samtalet började mamman försiktigt antyda att Saga borde hjälpa brodern ekonomiskt kanske köpa honom en lägenhet eller föra över en större summa kronor, vilket Saga skulle kunna låna från Sam för att åter vinna familjens nåd. Saga tvekade av flera skäl: brodern hade aldrig tagit något initiativ för att skaffa egen bostad, och hon själv hade levt utan föräldrarnas stöd i åtta år och funnit glädje i sitt liv.
Slutligen valde Saga att avvisa familjens krav. De svarade hårt, fördömde hennes beslut och sa att deras dörr alltid skulle vara stängd för henne. Trots detta höll Saga fast vid sitt val, insåg att hennes liv gått vidare, och fann lycka i att lämna det förflutna bakom sig.
