Idag har jag verkligen behövt skriva av mig. Det känns som om mitt liv har hamnat i ett skede jag varken kunnat förutse eller kontrollera.
Mamma gifte sig för elva år sedan. Hennes man, Philip, hade en dotter från ett tidigare äktenskap en flicka som hette Ylva och var fjorton då. Philip överlät sin lägenhet till sin före detta familj, avstod från alla rättigheter till den, och flyttade istället in hos oss mamma och mig i den bostad vi ärvde efter pappa. Philip hade ingen kontakt med Ylva, vilket var hennes eget val. Han betalade sitt underhåll och det var allt. Ingen mer relation.
Jag kan inte säga att jag och Philip någonsin blev särskilt nära. Jag knöt mig aldrig till honom som till en egen pappa. Han skrek inte, slog aldrig, och försökte inte uppfostra mig, men jag var kanske redan för gammal nästan sjutton år för det. Vi bodde ihop i tre år, sedan gifte jag mig och fick barn. Då var jag tvungen att flytta ut de lät mig inte ta med min man hem: varken mamma eller Philip ville ha någon “främling” under sitt tak.
Mamma och min man kom inte överens. Philip brydde sig inte, han lade sig aldrig i. Mamma hjälpte till med mitt barn, hon brukade passa honom utan problem. Tills nyligen. Jag ringde henne och bad henne hämta min son från förskolan, då sa hon att det inte gick hon tog hand om Philips barnbarn istället.
Plötsligt slog det mig just det, Philips dotter fanns ju någonstans. Hon måste fått barn, därav barnbarnet. Jag svalde besvikelsen, men det stannade inte där. Jag började ana oråd och bestämde mig för att åka hem till dem oannonserat.
Där var tyst. Ingen hemma. Men i mitt gamla rum såg jag en spjälsäng, små kläder överallt. Och mitt överkast var hopskrynklat på sängen. Jag ringde mamma direkt och krävde en förklaring.
Ylva bor med oss nu. Det är Philips beslut och jag har godkänt det. Hon har det tufft och har ingen annan, svarade mamma, och hon blev genast vass i tonen: Och du vet väl att man ringer innan man hälsar på?
Så blev jag bara en gäst i min egen lägenhet. Inte nog med att Philips dotter bor här medan jag och min familj tvingats hyra, nu när vi dessutom betalar lånet själva, så har Philip och Ylva tydligen rätt till “min” bostad? Jag sliter för banken medan de huserar där gratis?
Jag blev så arg. Det blev inte bättre när mamma och de kom hem. Då bad hon Ylva gå in på sitt rum och låsa om sig, och drog in mig i köket för att prata om mitt “oacceptabla beteende.” Chocken ville inte släppa.
Ylva bor här och det blir ingen förändring, sa mamma.
Jag frågade om Philips gamla lägenhet.
Det har inte du med att göra, sa hon bestämt.
Hur kan hon säga att det inte angår mig när en annan kvinna bor i MITT rum med sitt barn!
Jag och mamma bråkade. Riktigt ordentligt. Jag sa rakt ut att det var Ylva som måste flytta, annars skrev jag in min make på kontraktet och så flyttade vi tillbaka. Mamma hotade att ge över sin del av lägenheten till Philip och menade att det vore bäst för mig att sansa mig. På väg hem ringde jag Philip. Han var iskall: “Det är inte din sak vilka som bor här. Det är mitt hem och jag tar in vem jag vill.”
Min man tyckte hela situationen var onödig: vi har någonstans att bo, vår son börjar skolan snart, saker och ting ordnar sig. Men jag kan inte släppa att mamma släppt in en “främling” medan JAG betalar lånet på lägenheten.
Sen ringde mamma och ville träffa sitt barnbarn. Jag sa nej, föreslog att hon skulle umgås med Philips barnbarn istället. Hon kallade mig dum och sa att hon väntar på en ursäkt.
Ursäkt för vad? Att hon förfogar över vårt gemensamma boende? Att min stuvsysters dotter bor i mitt rum? Jag började på allvar överväga att kräva bodelning. Då ringde Ylva. Hon föreslog att hon skulle flytta om jag besvärades av deras närvaro “hon ville inte bli orsaken till splittring i familjen.”
Jag tror inte på henne. Hon spelar oskyldig men jag är säker på att det finns en plan mellan henne och Philip om att behålla lägenheten själva. Hur skyddar jag mamma från att bli lurad? Kan jag ordna ett byte? Ska vi dela på lägenheten och se till att mamma kan köpa en liten etta med sin del? Eller ska jag bara flytta tillbaka till min egen halva, oavsett om det “stör” dem, och därmed visa Ylva och Philip var gränsen går?
Jag vet inte lösningen. Jag vet bara att jag hatar läget just nu.
