Vet du, jag vill berätta om en insikt som slog mig rätt sent i livet. Tyvärr är det så att jag insåg några ganska trista saker om mig själv, men hellre sent än aldrig, eller hur?
Jag förstod varför jag sitter ensam här i Uppsala när jag nu är sjuttio år gammal. Sedan tio år tillbaka har mina barn inte velat prata med mig alls, och mina barnbarn vet knappt ens om att jag existerar. Varför blev det så?
Det tog mig alltså till ålderns höst att fatta hur fel jag faktiskt har levt mitt liv, och hur många saker jag har gjort som jag nu ångrar bittert. Men man kan ju inte vrida tillbaka klockan!
Jag har alltid tänkt att mina barn var så otroligt envisa och irrationella, och så har jag ständigt försökt lära dem, peka ut rätt riktning och förklara hur man ska leva livet på ett bra sätt. När något gick snett för dem, ja, då var jag snabbt där och klankade ner, gärna med min favoritfras: Du ser, hade du bara lyssnat på mamma, då hade det gått bättre!
Jag la mig i allt i deras liv deras relationer, val av utbildning, till och med vad de åt till middag. Jag fick alltid för mig att de inte klarade sig själva utan mina råd, och jag kunde till och med komma med småspydiga kommentarer inför gäster och andra släktingar. Inte särskilt snyggt, så här i efterhand.
Med tiden drog mina barn sig undan. Idag är vi som främlingar. Jag blev inte ens underrättad när mitt senaste barnbarn föddes, det fick jag veta av grannen på ICA.
Jag har försökt nå ut ringt, skickat brev och mess men det har inte lett någonstans. Till slut fick jag höra från barnen själva:
Om vi är så dumma, prata då med nån som är klokare än vi. Vad ska du med oss till?
Det slog mig till slut: Man måste behandla sina barn som vuxna, med respekt och som jämnbördiga. De behöver en mamma som lyssnar, stöttar, bjuder på en god kanelbulle och ett gott te inte någon som lägger sig i allt hela tiden och tror sig veta bäst.
Att vara där, utan att tränga sig på alltså, det hade jag velat fatta tidigare. Det är deras liv. De ångar på åt sitt eget håll, precis som de ska. Nu sitter jag här ensam med min kopp kaffe i köket, och vad hjälper det då att jag alltid trodde att jag visste bäst?
Ta hand om era barn, uppskatta dem annars riskerar ni att bli ensamma när ni blir gamla.
