Jag blev förälskad i Linnéa vid första ögonkastet, precis när jag såg henne för första gången. Det var omöjligt att motstå hennes skönhet och charm. Jag tänkte att jag hade en otrolig tur att få vara tillsammans med en så smart, attraktiv och ordningsam tjej, så jag tvekade inte att fria till henne.
Vi bestämde oss för att flytta ihop och Linnéa berättade tidigt att hon inte gillade att göra hushållsarbete. Hon ville hellre fokusera på sin karriär och ville dela på hushållssysslorna lika. Jag såg inga problem med det och gick med på det. Tanken kändes rättvis och rimlig då, men jag visste inte vad framtiden hade i beredskap för oss.
Vi fördelade sysslorna mellan oss och Linnéa försäkrade mig att hon enkelt kunde hantera både jobbet och hemmet. Jag litade på hennes ord och ville inte pådyvla mina egna åsikter.
Ett halvår passerar och jag märker att saker och ting inte går som vi planerat. Linnéas arbetsliv utvecklas inte så som hon önskat. Hon jobbar deltid för ett mindre känt företag, med osäkra arbetstider och ojämn lön i kronor. Samtidigt spenderar hon allt hon tjänar på sig själv. Själv jobbar jag långa dagar från morgon till kväll. Ändå har Linnéa bekvämt lagt hushållsuppdelningen på minnet och glömmer ibland bort sina egna sysslor.
Till en början gjorde hon sin del noga, men med tiden avtog hennes entusiasm. Hemmet blev allt mer rörigt, med högar av oanvända kläder överallt. Till min förvåning anklagar hon mig och säger att jag borde hjälpa till mer. Hennes inställning sårar mig verkligen. Det är oerhört svårt att balansera ett krävande jobb med att sköta hela hushållet. Från början kom vi ändå överens om ett rättvist ansvar.
Jag hoppades att det skulle bli bättre efter att vi fått barn, i tron om att Linnéa skulle ta hand om både sig själv och hemmet under föräldraledigheten. Tyvärr blev det bara värre. Ibland tänker jag att det kanske skulle vara lättare utan min fru. Förutom alla bekymmer har ständiga gräl blivit en del av vårt liv.
Även om jag försöker förstå min frus perspektiv och sätta mig in i hennes situation känner jag mig gång på gång åsidosatt. Jag arbetar både på kontoret och hemma, jonglerar olika ansvar och sköter dessutom hushållet. Allt jag önskar är lite vila och lugn.
Jag kan inte släppa tanken på vad Linnéa faktiskt gör under dagarna när hon är föräldraledig vad hindrar henne från att laga middag eller städa i rummet? Vårt barn är bara två månader gammalt och sover för det mesta på dagen. Jag tror att jag själv hade kunnat hinna med en hel del sysslor under den tiden. Jag undrar hur vi ska klara oss om vi får ett barn till. Jag är för jämlikhet och ömsesidigt stöd, men det verkar svårt för Linnéa att verkligen förstå det i praktiken.
Jag vill inte förstöra vår familj jag älskar verkligen vårt barn högt. Men det känns som om jag har nått gränsen för min tålamod. Jag vet inte hur jag ska fortsätta leva såhär. På vems sida står du i den här berättelsen?
