Några år sedan flyttade vi till ett nytt område i Göteborg. Innan dess gick min son till en skola som låg alldeles för långt bort. Det var så pass besvärligt att vi till slut insåg att vi behövde hitta en närmare skola.
Vi hittade en skola ungefär en och en halv kilometer från huset. Eftersom jag jobbar hemifrån kunde jag både lämna och hämta honom med bilen, vilket kändes lyxigt. Den nya skolan är modern och det händer alltid något spännande, interaktiva aktiviteter och engagerade lärare. Jag fick träffa dem på olika föräldramöten. Mest tyckte jag om Elna, hon som undervisade i svenska och även var klasslärare för min son.
Det visade sig att Elna bodde grannar med oss. När min son började på den nya skolan stötte vi ibland på varandra i parken, på ICA eller på torget. En morgon när jag skulle gå ut genom dörren kom hon gående rakt mot mig. Det var tidigt, och jag förstod att hon var på väg till skolan. Jag kände att det vore bäst att erbjuda henne skjuts.
Elna, hoppa in Fredrik är strax klar så vi kör ihop till skolan.
Hon tackade ja och det var inga problem för mig. Vi åkte tillsammans och hon tackade vänligt när vi kom fram. Fredrik tyckte det var pinsamt att köra en lärare till jobbet. Är det verkligen så fel att känna några av lärarna?
Det blev så att jag skjutsade henne några fler gånger, helt av en slump. Först senare lade jag märke till att det nästan blivit ett mönster.
Två eller tre tillfälliga skjutsar senare, i april, fick jag ett sms.
God morgon. Ska du till skolan idag?
Det var från Elna. Jag svarade ja. När jag tittade ut stod hon redan och trampade vid bilen. Fredrik blev överraskad av att det hela blivit så vardagligt. Jag måste erkänna att det kändes lite märkligt även för mig. Jag gick ut till parkeringen.
Jag är så glad att jag fick skjuts idag jag har tre packningar med klassens böcker, de är tunga och svåra att bära.
Jag kunde verkligen inte säga nej, men jag insåg att det här inte kunde fortsätta längre, det blev ansträngt. Läraren var bra på att ta för sig och jag behövde göra något. Jag slängde ur mig:
Elna, om vi ses samma tid imorgon så behöver ingen vänta på någon vi skjutsar dig till skolan.
Jag trodde hon skulle tacka nej av artighet.
Åh vad härligt! Då får jag sova tjugo minuter extra varje dag! Jag är hos dig klockan 8:00 varje morgon!
Typiskt Fredrik gav mig en irriterad blick, jag fattade att han inte var glad. Nu sitter jag och funderar på hur jag ska lösa det här. Kanske borde jag börja jobba på kontoret igen. För jag har inget riktigt skäl att tacka nej till en lärareMen innan jag hann bestämma mig plingade det till i min mobil igen, ännu ett sms från Elna: “Vi borde bjuda dig och Fredrik på middag som tack för allt!” Jag såg hur Fredrik tystnade och började le för första gången på länge.
Den kvällen satt vi runt vårt köksbord, i våra vardagskläder, med hemlagad lasagne och skratt från både vuxna och barn. Elna berättade roliga historier från klassrummet, Fredrik började ställa frågor, och jag insåg att hans motstånd kanske handlade mer om att det kändes ovant med en vuxen från skolan i vår vardag.
När Elna och Fredrik senare skrattade åt samma internskämt insåg jag att det här lilla skjutsandet inte var en last, utan just det som gjort oss lite mer hemma i det nya området. Vår gata var inte längre anonym, och till slut var det Elna som ringde på dörren för att erbjuda skjuts till oss.
Så blev det att vi körde varandra, delade vardag, och plötsligt fanns ett nät av vänskap där vi tidigare bara mött okända ansikten. Jag blev kvar hemma, men inte ensam och nu visste jag att det är när man öppnar dörren för någon som livet i det nya området verkligen börjar.
