För några år sedan gifte sig min vän Henrik. Det var faktiskt imponerande att det tog så lång tid Henrik hade redan fyllt trettiotvå. Han har alltid levt för sin egen skull och varit tydligt emot äktenskap. Att åka på söndagsmiddag hos föräldrarna, handla mat för hela veckan, fira med familjen sådant gick bara inte hem hos honom. När vännerna och familjen skämtade om saken sa Henrik alltid samma sak:
Jag har min egen lägenhet, ett bra jobb, varför skulle jag behöva familj? Jag klarar mig själv. Dessutom har jag min trogna vän min hund, Molle. Vi två lever ihop och trivs. Och kvinnor? Idag har jag dem, imorgon kanske inte.
Men till slut förändras allt. Och förändringen hann ifatt Henrik. Han föll för en kvinna till slut. Hon var smart och lite otillgänglig, vilket bara gjorde honom ännu mer nyfiken. Hon hette Ylva och de träffades första gången på ett kafé i Vasastan. Hon var tjugonio, hade varit gift, men hade inga barn.
De sågs en andra gång, och det blev snart fler gånger. Ylva började övernatta hos Henrik och plötsligt hängde hennes kläder där i garderoben. Innan Henrik själv märkte det bodde hon hos honom. En kväll satt de tillsammans i köket och drack te när Ylva sa:
Henrik, vet du, du har nämnt giftermål ett par gånger. Jag tror faktiskt att jag kan tänka mig det.
Hur mycket Henrik än tänkte efter, kunde han inte minnas det riktigt. Men han kunde heller inte säga emot. Han försökte, men Ylva bytte snabbt samtalsämne och började prata om bröllopsplaner.
Det kändes som att allt plötsligt gick emot hans egen vilja, men han hade inget att sätta emot. Förr eller senare måste det väl ändå bli så. Och Ylva var ju ändå ett bra val. Så, en fri själ mindre.
Det första året som gifta var oväntat bra. Visst, smågräl dök upp då och då. Ylva gillade inte att Henrik kunde komma hem sent eller berusad då och då. Henrik å sin sida uppskattade inte att Ylva fortfarande pratade med sin ex-make och berättade för honom om deras problem.
Till sitt försvar sa Ylva att man ska försöka vara snäll mot alla. En kväll när Henrik varit på sin chefs födelsedagsfirande och såklart kommit hem berusad, lade han sig i rummet intill. Då hörde han hur Ylva satt och pratade med Molle.
Du är så slug. Det enda du gör om dagarna är att äta och sova. Du kan inte göra så mycket mer än att vila, precis som din husse. Nej, du är nog klokare än honom. Du säger inget, men du förstår allt. Din husse vill inte förstå någonting alls. Hur står du ut med honom?
Henrik hörde detta och ville gå in och tala om vad han tyckte. Men det tog en annan vändning.
Han kommer hem full igen. Känner du också att det luktar illa? Jag orkar snart inte titta på honom längre. Jag ångrar att jag gifte mig med honom. Han verkade bra först men är ett skämt. Min ex-man var så mycket bättre. Han drack inte, tjänade bra. Varför gjorde jag slut egentligen? Visst, han var otrogen någon gång, men vem är inte det? Han kunde kompensera med presenter och visste hur man bad om ursäkt. Han vill fortfarande att jag kommer tillbaka. Vad tycker du, Molle? Allt är upp till dig. Ge mig bara ett tecken.
Plötsligt gick Henrik in i rummet. Han kallade på Molle, såg på Ylva och sa:
Om du tror att jag drömt om en familj så har du fel. Jag har aldrig behövt en fru. Särskilt inte någon som du. Det var du som tog dig in i min lägenhet. Jag kan inte ens titta på dig längre. Du har en timme på dig att packa ihop. Din ex-man väntar säkert på dig. Eller så hittar du någon annan. Och förresten Du kan lämna in skilsmässopappren redan imorgon.
Istället för att gå med hedern i behåll, brast Ylva ut i gråt och bad om ursäkt. Till slut anklagade hon Henrik för att vara känslokall. Men Henrik stod på sig och lät Ylva gå ut genom dörren. Utanför huset ringde hon en taxi, hoppade in och försvann bort mot okänd adress.
Jag tänker så här i efterhand på hur livet svänger. Kanske var det så det skulle bli för både Henrik och Ylva. För vissa av oss kanske ensamheten ändå är det som känns mest hemma här i Stockholm.
