Paret levde lyckligt. De gifte sig när de hade fyllt trettio. Deras son föddes sedan. De hade en vacker familj. Det fanns alltid pengar. De köpte en lägenhet i Göteborg, förvandlade sitt lilla hus vid Vättern till ett modernt hem, med bastu och allt. De reste på semester till Spanien och till och med Island. Hennes man var trofast, och hon hade inga tankar på andra män.
Sonen växte upp och gifte sig med en rar flicka. De båda var i tjugoårsåldern. “Sådana var jag och min man ocksåfast vi var tio år äldre”, tänkte kvinnan nöjt. Föräldrarna köpte ett litet tvåor till det unga paret på Södermalm.
Kvinnan kände sig lycklig. Men med åren, kanske på grund av någon märklig svensk sägen eller bara tidens gång, fylldes hon av en underlig oro. Som om något väntade bortom Skogskyrkogårdens dimmor
Och så, en frostnatt i februari, hände det.
Hennes man gick bort.
Det tog lång tid innan kvinnan åter lärde sig vandra i verkligheten. Men långsamt började hon arbeta, efter att ha varit hemmafru så länge att hon knappt mindes annat.
Alla i släkten sa att arvet måste redas ut. Hon gick till en juristbyrå i Stockholm med sin son. Egentligen förstod hon inte varförhalva arvet borde ju vara hennes, trodde hon. Hennes mans föräldrar var ju borta sedan länge, inga fler arvingar.
Juristen tog emot dem under blåskimrande taklampa. Vid skrivbordet satt en kattgrå kvinna hon aldrig sett förr.
Det visade sig att makens egodelar testamenteratstill den okända kvinnan.
Kvinnan stirrade frågande på juristen och därefter på främlingen. Hon var äldre, säkert runt femtio, med sorgsna ögon och handen vilande på en rutig väska. Vad hade hon med hennes man att göra?
Juristen förklarade: det fanns ett testamente från tjugosju år tillbaka, svensknoterat och giltigt eftersom inget nytt hade upphävts.
En gång för länge sedan…
De hade blivit kära som i en svensk film från 80-talet. Två unga, nyutexaminerade från Lunds universitet. Livet höll hela norrskenet framför dem.
Han var hennes första, och han värnade det. “Du är ju mitt barn”, skrattade han, fast de var lika gamla. Hon hade skrattat lyckligt tillbaka.
En kväll såg de en film där älskande skrev testamente till varandra. Och de ville göra likadant, där vid bordet täckt av blåbärspaj och stearinljusallt som är mitt är ditt, för evigt och alltid. Hon slog bort det, men han insisterade; de gick till notarien på Hörnet i Malmö. Sedan drack de billig champagne och älskade bland lakan av linnetyg.
Livet fortsatte sedan. Hans pappa blev sjuk och mannen följde med sin mamma till Tyskland för vård.
Hon träffade en annan man, blev gravid, närmade sig honom tvekande. Den nya friaren friade, mamman sa “Kom igen, han är säker, vännen”. Den gamla kärleken svarade inte på hennes vykort från Ystad.
Så gifte hon sig. Ny stad, mannens nya jobb i Uppsala. De fick en dotter, men äktenskapet sprack lika snabbt som det börjat.
Hon tänkte ibland på det där gamla testamentet. För länge sedan skrev hon ett nytt, nu till förmån för dottern.
Men när brevet från juristbyrån damp ned i brevlådan, blev hon förvånad. Hon hade glömt, eller trott att hon glömt, allt. Namnet i underrubriken väckte minnen; där låg kärleken kvar, mellan raderna.
Mannen hade också glömt testamentet. Hans far dog, mammans hälsa sviktade. När han hörde att hans första kärlek gift om sig och flyttat ifrån Skåne, bestämde han sig för att glömma. Han fann sin framtida hustru. Det blev ingen passion, men han tyckte om hennes värme. Tillsammans fick de vardagen att gå.
Vad skulle hända nu? Skulle främlingen ta halva hennes värld?
Vad märkligt, tänkte kvinnan. Han måste verkligen ha älskat henne så mycket då. Men nu skulle hon ta emot denna halva som en slags minnesskärva.
Nu är hälften av ditt liv mitt, sa främlingen med mjuk gotländsk accent.
Det var inte vilken hälft som helst: lägenheten, huset vid sjön, bilen, besparingarna på SEB.
Hjärtat höll på att stanna. Först förlusten av makenoch nu denna bisarra, nästan overkliga förräderi.
Så många år tillsammansoch aldrig hade han pratat om denna gamla flickvän!
Nu skulle hon överlämna pengar, till och med sitt barndomshem…
Det blev rättegång, men inget ändrades, bara nerver och nattsömn gick förlorade.
Till slut fick främlingen ut sina pengar i kronor.
Hon köpte en ny trerumslägenhet i Luleå och tog dottern med sig till Öland över midsommar.
“Tack”, viskade hon, så fort daggen lagt sig över strandklipporna, dag efter dag.
