För ungefär ett år sedan bestämde jag och min fru oss för att leva lite mer separat och ha var sitt rum, för att undvika att reta upp eller trötta ut varandra. Till slut har ju var och en sina egna saker på gång.
Till exempel tycker min fru mycket om att lyssna på hög musik och vägrar konsekvent att använda hörlurar. Själv tycker jag om att läsa böcker i total tystnad. Ibland kopplar jag även av med någon tv-serie. Ibland måste jag ta hem arbetsuppgifter och prata med kunder i telefon. Då riskerar jag att störa henne. Därför kom vi överens om att bo lite isär. Lägenheten har bara två rum, men båda är inredda och trevliga. Jag vill gärna dela med mig av mina erfarenheter av att ha ett eget rum, även som gift.
Att inte gå in utan att knacka är helt enkelt det bästa. Det är så skönt man sitter i sitt eget rum, sköter sitt, och ingen kommer in och stör. Du kanske undrar varför man ens ska knacka på?
Det handlar inte om att man har något att dölja. När jag var liten hade jag mitt eget rum, men dörren stod alltid öppen. Mina föräldrar brukade titta in då och då för att fråga vad jag gjorde. Det spelade ingen roll om jag läste, sov, tittade på tv eller lekte. Man fick hela tiden komma på svar och bortförklaringar. Ingen var elak, det var bara så det fungerade. Men det där var ganska jobbigt och jag minns fortfarande obehaget.
Nu kan jag istället, genom en stängd dörr, säga till min fru att jag är upptagen. Och om jag inte vill prata, så släpper jag helt enkelt inte in henne. Hon stormar aldrig in och jag får sitta kvar i lugn och ro. Hon sköter sitt, jag sköter mitt. Helt perfekt, tycker jag!
Att ha sitt eget utrymme det är faktiskt en fantastisk frihetskänsla! Jag går in till mitt rum och gör precis det jag vill. Jag behöver inte rätta mig efter någon annan, inte be om lov, inte samordna någonting med någon. Jag har mina egna saker hos mig, jag möblerar och ordnar som jag tycker passar bäst. Eller så får det vara lite rörigt ibland, bara för att jag själv mår bra av det.
Det blir som en slags spänning Klara gränser mellan mitt och hennes. Det är nog den viktigaste känslan. Jag respekterar hennes utrymme, och jag längtar till det lilla ögonblicket när vi träffas. Jag tränger mig aldrig på, utan frågar om jag får komma in. Och om jag får ett ja, känns det alltid trevligt. Det blir något annat än att bara kliva in när som helst det finns en slags förväntan.
Det är lite som att prata med en tjej man inte känner så väl än man vet inte riktigt om hon vill eller inte, förrän i sista stund.
Många män märker nog att när man börjar leva ihop, försvinner den där kittlande känslan och allt blir annorlunda. För plötsligt är allt alltid tillgängligt. Livet blir liksom mindre spännande. Att dela på rummen har löst en mängd relationsproblem för oss.
Så, vad har jag lärt mig?
Alla vet ju att om man är rik och har en villa utanför Stockholm med tio rum och fyra badrum, så har alla sina avdelningar och kan bo så här hela tiden. Det är inget nytt för dem. Men för oss vanliga svenskar det här är verkligen guld värt.
Jag vet att det finns många som bara har en eller två rum, som envisas med att alltid sova i samma rum. Hela tiden. För att barnen ofta har det andra rummet, och om det finns ett tredje, är det nästan alltid vardagsrum. Men varför då? Både mannen och kvinnan behöver egentligen sitt eget utrymme, även i vanliga lägenheter i Malmö eller Uppsala.
