Den här händelsen utspelade sig på en svensk lågstadieskola 1986. Vittnen fannsåttaåriga barnmen ingen av dem berättade någonsin något, så ingen skandal uppstod. Inte ens föräldrarna, som säkert fick reda på vad som hänt, riktade några anklagelser mot läraren. Alla teg.
Jag fick veta om allt det här långt senare, från läraren själv. Hon plågades av skuldkänslor för hur hårt hon gått åt en av sina elever. Situationen var verkligen obehaglig, och jag har ofta funderat över vad jag egentligen tycker.
Nu skriver jag ner det här i min dagbok, kanske för att jag längtar efter att någon annan skulle förstå eller åtminstone lyssna.
När Frida Johansson, så kallad, kom nyutexaminerad till den lilla staden i Småland genom den statliga fördelningen av lärare, var hon knappt mer än en flicka själv22 år, utan erfarenhet men med enorm iver. Hon ville visa att hon dög, både som pedagog och som människa. Och hon lyckades faktiskt ganska bra. Klassen hon fick var sammansatt av elever som blivit kvar efter att de mest framåtsträvande gått till den specialiserade parallellklassenmen ändå gick det mycket bättre än väntat, både vad gällde resultat och ordning.
Men i varje klass på trettiofem elever finns alltid några som testar gränserna. Frida lyckades efter ett tag finna kontakt med de flesta, till och med de mest bångstyriga. Hon engagerade och väckte intresse hos dem. Utom hos Oskar.
Oskar var från en splittrad familj. Hans mamma brydde sig bara så mycket att hon såg till att han fick mat. Annars lät hon honom vara. Så han växte upp lite som ett maskrosbarn, oduglig på att prata med andra barnoch vuxna låg ännu längre bort.
Frida försökte skapa någon form av relation. Det gick inte. Oskar gjorde alltid tvärtemot. Han kunde tillbringa hela lektionen under bänken och grimasera så att klasskamraterna kiknade av skratt. Han svor grovt och högt så att alla hörde, kallade andra för riktigt fula saker och drev särskilt flickorna till tårar. Han rökte ute på skolgården, vilket inte ens de äldre killarna vågade sig på. Och när någon kritiserade honom höll han kaxigt emot:
Och vad ska du göra åt det då?
Det värsta var dock spottandet. Oskar spottade på alla barnen i klassen, på riktigt allaibland till och med med en viss uppenbar glädje och noggrannhet, samlade mycket saliv och prickade sin nästa offer med ett ljudligt spottloska. Fruktansvärt äckligtdet räcker inte ens som ord.
Hur mycket Frida än samtalade med Oskar, skällde ut honom och förklarade varför det var fel, slutade han aldrig. Tvärtom, han blev bara värre. Frida kontaktade till slut hans mamma, något hon annars undvek.
Jag ber dig, prata med din son, han lyssnar inte på mig. Han har spottat på alla och lär nog snart spotta på mig också!
Mamman lovade att ta tag i saken och gav honom tydligen en omgång med mattpiskan. Dagen efter kom han till skolan, blåslagen och med hat i ögonen.
Oskar utvidgade sin verksamhet, började spotta på andra elever ute i korridoren, först i smyg, sedan helt öppet. Han verkade njuta av föraktet och barnens tårar. Han spottade till och med på äldre eleveren liten spinkig pojke, utan något som helst självbevarelsedrift.
Flera gånger tog äldre barn fast honom, gav honom några smällar och släppte honom sedan. Då rusade han iväg på avstånd och kastade fula ord efter dem.
Han blev allas problem. Höjdpunkten kom när han kröp uppför trappan och spottade ner på dem som passeradeoch lyckades pricka sin geografiförare, Gunilla Svensson, skolans mest omtyckta lärare. Hon märkte inget, men det gjorde däremot tioorna som omedelbart berättade för henneoch gav Oskar ett rejält kok stryk, så att han fick gå till skolsköterskan.
Frida, det här kan sluta riktigt illa, sa den gamla skolsköterskan när Oskar rusat ut, ni måste göra något.
Jag har försökt allt. Han blir bara värre!
Såna här barn förstår bara sitt eget språk, mumlade sköterskan.
Vad menar du? Att jag ska spotta på honom? svarade Frida irriterat.
Samtalet tog slut, men orden fastnade. Efter några dagar tog Oskar nya tag.
En dag när en flicka, Linnea, fyllde år hade hon med sig chokladpraliner till alla. När hon bjöd runt spottade Oskar henne rakt i ansiktet. Linnea började gråta, Oskar log hånfullt. Den här gången stod Frida inte ut.
Hon kallade fram Oskar till tavlan, låste dörren och såg ut över klassen:
Ställ er upp, ni som någon gång blivit spottade på av Oskar.
Nästan hela klassen reste sig, försiktigt.
Vi har sagt många gånger hur äckligt och förolämpande detta är, men han lyssnar inte. Jag tror inte han förstår oss. Så nu får vi visa honom. Jag ger er tillåtelsebara denna gångatt alla ni får spotta på honom, en gång var.
Barnen såg förvånade på Frida. Men så gick de, en efter en, fram och spottade på Oskar där han stod pressad mot tvätthon. Vissa försökte verkligen spotta bra, andra tvekade, men nästan alla deltog. Ingen skrattade. Ingen sa något.
Det enda som hördes var Oskars snyftanden. När alla satt igen, var det svårt att möta hans blick. Han satt hopkrupen på golvet och tårarna rann i strömmar över hans ansikte.
Frida såg ut över barnen:
Jag skäms, sa hon. Skäms för mig själv, för honom, för oss.
Barnen såg ner i bänkarna.
Kom ihåg den här dagen, sa hon långsamt. Låt aldrig era ord eller handlingar förnedra någon annan på det här viset. Ni har sett vad som kan hända.
Hon öppnade dörren. Oskar sprang ut som skjuten ur en kanon.
Jag behöver inte säga att det här är vår hemlighet, ni vet det redan, sa Frida tyst, ni är fria att gå.
Han dök inte upp mer den dagen, och inte dagen därpå heller. Frida gick hem till honom, förberedd på att mamman skulle vara arg. Men hon visste ingenting.
Han är sig inte lik, gråter hela tiden och vill inte gå till skolan, ursäktade hon sig.
Kan jag få prata med honom? frågade Frida. Mamman nickade.
Så satt hon på hans sängkant.
Jag förstår att du skäms, och är rädd att andra ska skratta åt dig. Men du är ingen fegis, eller hur? Kanske skrattar någon, men det kommer gå över.
Oskar svarade inte.
Vill du byta klass? Kanske gillar de det där borta, när du spottar på dem?
Oskar flög upp ur sängen:
Jag ska aldrig mer spotta! skrek han, byt inte min klass!
Bra. Klassen är orolig för dig, de undrar hur du mår.
Oskar sa ingenting, men slutade gråta.
Vi ses imorgon, sa Frida, rufsade honom på huvudet.
Vi ses, ekade han tyst.
Dagen därpå, när Oskar kom, låtsades klassen som om ingenting hade hänt. Ingen spotta någonsin mer i klassen. I de högre årskurserna brukade lärarna prata om hur ovanligt sammansvetsad Fridas gamla klass var.
Det är som att de delar på en stor hemlighet, skojade någon.
Kanske kunde Frida ha sagt något om det, men året efter flyttade hon och återvände aldrig till skolan.
I många år efteråt plågades Frida av det där ögonblicket. Hon oroade sig för att ha förstört barnens psyken. När hon berättade det för mig, råddade jag henne att försöka ta reda på vad som hänt med Oskar och kanske känna sig lättad.
Hon gjorde det. Det visade sig att när Oskar gick i sjätte klass gifte hans mamma sig med en officer. Styvpappan krävde att Oskar sökte in till militärskolan, hjälpte honom att komma in.
Idag är Oskar omkring fyrtiofem år och officer i försvaret. Han har fortfarande mycket kontakt med sina gamla klasskompisar, och återvänder ibland till barndomsstaden. Under klassåterträffarna nämner ingen någonsin vad som hände. Inte ens på skämt. Det är som att alla har glömteller valt att glömma.
