I vår skola gick det en flicka föräldralös. Hon bodde hos sin farmor, en mycket gammal och djupt religiös kvinna. Varje söndag gick de, lika smala och sköra, i sina snövita sjalar till kyrkan förbi vårt hus. Det sades att farmorn förbjöd henne att se på TV, äta godsaker och skratta med öppen mun för att inte locka djävulen och tvingade henne att tvätta sig i iskallt vatten.
Vi retade flickan. Hon såg på oss med grå, vuxna ögon och sa: Gud, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Ingen var vän med henne; alla trodde hon var konstig. Hon hette Maja. Majalisa.
På min tid var maten i skolmatsalen sällan god. Men på fredagar fick vi semlor med te eller varmkorv i bröd med varm choklad och en liten chokladbit. En gång när vi retade Maja, knuffade någon henne och hon föll mot mig. Jag slog huvudet i bordet med brickan där våra chokladglas stod, och hela chokladrivern sköljde över två av de äldre eleverna.
Jaså, sa de.
Spring! sa jag, grep Maja och vi rusade mot vårt klassrum.
Det kändes som om ett ylande gäng vikingar och en flock älgar jagade oss. De två sista lektionerna var matte. Utanför de glasade dörrarna stod två långa siluetter som ibland kikade in, och deras huvuden viskade i dörrspringan. Jag insåg att vi väntade på tja, dom och straff lånad från klassikerna.
Det viktigaste är att smyga ut ur klassrummet obemärkt. Jag vet en väg till vinden, där kan vi gömma oss tills det blir mörkt och sedan springa hem.
Nej, svarade Maja, vi går som flickor ska. I dagsljus och med värdighet.
Men Maja, de kommer ju De kan
Vad? Vad kan de göra? Hälla fil över oss? Skrika? Slå oss, femteklassare? Vad?
Tja
Om de slår oss så gör de det en gång. Om vi inte går ut blir vi rädda varje dag.
Vi gick ut med alla andra, som det anstår flickor. Lågmälda. De två äldre eleverna stod lutade mot väggen.
Hörru, vem har tappat den här? I hans hand låg min plånbok med Musse Pigg och en hundralapp (för att kunna betala för simhallen och bildlektionerna).
Varsågod, han la plånboken i min hand, och sluta springa iväg.
På väg hem svängde jag med väskan och tänkte att livet är vackert. Allt blev bra, och jag har fått en ny vän.
Ska jag ringa mamma, så ringer hon din farmor och ber snällt, så kan du följa med hem till oss och se tecknat? Eller får du inte?
Maja himlade med ögonen.
Kom, vi tar farmors våfflor med kondenserad mjölk, hon bakade idag.
Vi var vänner i många år. Livet tog oss till olika delar av världen men jag minns alltid den gången.
Det är läskigt att hoppa från trampolinen ut i det blå vattnet en gång. Men det är bara läskigt en gång.
Det är skrämmande att göra något nytt. Vad kan hända? Någon tycker man är dum? Men då får man höra det en gång. Annars säger man det till sig själv varje dag.
Det är skrämmande en gång, eller varje dag.
Du besegrar din rädsla en gång. Eller så lever den åt dig, varje dag.
Man har ett val.
