Det var för ungefär ett och ett halvt år sedan, under en kall vinter i Stockholm, då min son bara var fem månader gammal. Min mans bror frågade mig drömmande om han och hans flickvän kunde bo hos oss en vecka. Hur skulle jag kunna säga nej? Visst, jag kände mig inte särskilt förtjust över tanken vår lilla pojke hade precis kommit till världen, jag sov nästan inget, åt sällan, tiden försvann och släktingar gav aldrig riktigt lugn. Men jag tänkte, det är svårt nu, men kanske kan de hjälpa till, kanske får jag vila lite, någon att prata och dricka te med där i köket med snöstormen utanför.
De kom hit, genom Göteborgs vindlande tågstationer, tomhänta till lägenheten på Södermalm för att bo hos oss. Inte ens ett gnisslande bjällra till min son, som jag alltid annars har burit med när jag besöker någon med barn så har jag lärt mig hemifrån. Men kanske var det här något annorlunda.
De mumlade något om ärenden de hade, men jag hörde aldrig riktigt om vad.
Jag svävade omkring som en hushållsande, diskade och lagade mat, dammsög mattorna där snö och lera blandades utanför dörren, och lärde känna dem på nya, märkliga sätt. Allt var som det brukade, men under deras dagar i vårt hem erbjöd sig hon aldrig att hjälpa till inte till middag, inte med dammsugaren, inte ens med att hålla min lilla son medan jag försökte få undan disk eller torka golven.
Varje morgon försvann hon ut på hemliga ärenden med tunnelbana mot Slussen, medan hennes pojkvän låg i soffan och halvslumrade till knarrande radioprogram, och min man satt på sitt kontor på Sveavägen. Kvar irrade jag runt lägenheten med min son och försökte rädda det som räddas kunde från vintermörkrets oreda.
Hon kom tillbaka på eftermiddagen, sjönk in i vår soffa och stirrade på teven, så tyst och avslappnad att hela rummet nästan försvann.
Jag med min bebis försökte tvätta smutsiga golv för snön smälte in genom porten och gjorde allting grått och blött. Middagar lagades, flaskor värmdes. En surrealistisk cirkel.
På tredje dagen var min uthållighet som bortblåst med nordvästan. Jag sa till min man om min frustration han såg undrande ut och sa att han inte ville lägga sig i kvinnornas angelägenheter som om någon gammal ordspråksbok om svenska vanor talade genom honom.
På fjärde dagen kom han hem från jobbet och våra gäster försvann glatt till biografen. Vi lagade mat med fyra händer, åt snabbt, och då kom de hem igen bar in närproducerad öl, chips och nötter. Inget till den ammande mamman knappt ens en liten semla eller ett wienerbröd till tröst.
Det lyckliga paret satt vid köksbordet, åt, skrattade och ringde sedan min man och bjöd med honom ut på film igen. Och där, med ett sting av sårad stolthet och trötthet, tog jag henne åt sidan och mumlade:
Ursäkta, tror du att du en enda gång kan hjälpa till? Jag har en liten bebis, jag är så trött. Om du så bara skalar potatis till soppan, eller frågar om du får hjälpa till.
Ska du straffa mig nu, eller? Det tycker jag inte passar sig, svarade hon skarpt. Och jag är också trött, (fast på vad, soffan kanske?).
Förstår du inte att du är hemma hos mig? Det är min lägenhet, inte din.
Det vill jag inte höra på!
Vet du vad, min kära, packa dina saker och gå härifrån!
De packade sina väskor snabbt, som om de dansade ut genom hallen i ett bisarrt drömspel. Själv grät jag tysta tårar av bitterhet och förvirring länge efteråt, som om jag fastnat mellan snödroppar och kyla på en plats där ingen verklighet gällde.
Vad tycker du, är det här ett normalt sätt att bete sig i vårt land?
