Jag har haft dålig syn ända sedan barndomen, så jag har alltid burit glasögon. När jag blev äldre bytte jag till linser, men det finns tillfällen då jag går ut med hunden utan dem, eller går till Ica och råkar glömma mina glasögon hemma. Det var precis det som hände den där avgörande kvällen. Jag skulle snabbt handla, rusade ut från lägenheten, sprang nedför trapporna från femte våningen (vi har ingen hiss) och insåg först då att jag lämnat glasögonen hemma. Jag orkade inte gå tillbaka, så jag gick utan.
Vid hyllan med inlagd sill stod jag och frågade kassörskan om olika sorter, försökte förstå vilken fisk det var och vad den låg i för sås. När kassörskan började hjälpa någon annan, vände jag mig mot en tjej som stod bredvid. Jag tittade på henne en stund, och kände att jag kände igen siluetten. En rolig, rufsig knut högst upp på huvudet, nästan som horn, en stor, röd halsduk och en lång, svart kappa…
Kan du säga vilken sill som ligger i tomatsås?
Vi gick parallella klasser på gymnasiet. Jag minns henne väl, för hon hade alltid så annorlunda stil, och lärarna brukade alltid klaga på hennes målade naglar.
‘Den här sillen passar nog dig’, svarade hon lite artigt. Något mer?
Förlåt, jag har glömt mina glasögon hemma, så jag ser ingenting.
Vi gick tillsammans genom affären, jag nämnde några av våra gamla lärare, och hon skrattade åt vissa av historierna. Efter att vi hade handlat föreslog jag att vi kunde ta en promenad ute i den krispiga höstluften, eller kanske ta en kopp te eller kaffe och prata lite mer. Hon berättade att hon jobbade på en veterinärklinik, och jag blev faktiskt förvånad över hennes yrkesval. Vi bytte nummer och pratade löst om att kanske ses igen.
Hemma igen, när jag satte på mig mina glasögon, såg jag ett sms hon skickat fem minuter efter att vi gått åt varsitt håll.
Förlåt för att jag ljög. Jag var aldrig din klasskamrat. Jag gick i klass A på en annan skola. Men om du inte har något emot det, kan vi ta en fika någon gång. Jag bjuder.
Jag tackade ja. Vi sågs igen, och jag kunde knappt slita blicken från henne, så vacker var hon. Vackrare än den tjej jag trodde att hon var.
Vi började gå på dejter, och nu ses vi allt oftare. Ibland retas hon med mig och frågar om jag verkligen har dålig syn, eller om jag bara försökte flirta. Men jag vet att hon skojar. Det känns som om ödet ville ge oss en chans.
Man kan aldrig veta när något oväntat vänder livet åt rätt håll. Ibland måste man bara våga vara sig själv och ta emot de överraskningar som livet bjuder på.
