Linnea, min allra bästa vän sedan dagis, och jag har hängt ihop som knäckebröd och ost hela livet. Vi gick tillsammans i förskolan, lågstadiet, och till och med lyckades vi hamna på samma universitet i Uppsala. Där snubblade jag över en kille som både såg ut som en ung Skarsgård och faktiskt charmade strumporna av mig. Jag föll pladask, men universum skrattade i sitt éldorado. För killen råkade få syn på Linnea av ren slump och Linnea är ju inte bara vacker, hon har den där äkta svenska magnetismen, som om hon är Arvid Nordquist-kaffet i en värld av billigt snabbkaffe. Självklart blev han tokförälskad i henne.
När Linnea kom till mig och undrade om hon fick flirta med honom, eftersom hon också hade fjärilar i magen, satt jag där som ett fån och sa att det var okej trots att jag var kär som en midsommarfjäril. I grund och botten gav jag bort min stora kärlek till min närmaste vän, som om jag delat en påse godis en fredagskväll framför “På spåret”. Livet rullade på som en snöstorm i mars, och Linnea och jag bildade våra egna familjer och fick barn. Tiden gick, känslorna för honom bleknade bort, och jag lade all min energi på att så småningom bli expert på VAB och osthyvling.
En dag kom Linnea med en småhemlig min och bad mig täcka för henne, eftersom hon hade en hemlig dejt. Jag undrade direkt varför hennes man inte skulle få veta han som alltid köpte de dyraste köttbullarna och älskade barnen mer än sitt gamla hockeylag från Leksand. Linnea erkände att hon blivit kär i en annan man och att hon verkligen inte kunde leva utan honom. Ändå hade hon inga planer på att skilja sig, eftersom maken var en utmärkt försörjare (ingen brist på Swish här!), älskade barnen, och var snällare än en extra klädkrok i hallen.
Jag blev helt ställd av hennes agerande. Hennes man var ju både kärleksfull, framgångsrik och dessutom en fena på att laga ugnspannkaka. Jag förstod verkligen inte varför hon skulle svika honom. Hade han varit kall eller förringande hade jag kanske kunnat fatta att hon letade efter någonting annat. Men med tanke på all kärlek och stöd han gav, kunde jag verkligen inte begripa varför Linnea ville jaga nya, osäkra rus istället för att vårda det hon redan hade. Livet som svensk är tydligen aldrig färdigskrivet, och känslor är väl som vårvädret man vet aldrig när det plötsligt blir snöslask.
