Mina vänner, Linus och Elin, bor precis vid havet på västkusten. Förra sommaren blev Linus tillfrågad att vara fadder på ett dop, och efter ceremonin i kyrkan precis som sed är här hölls det en stor fest. Där träffade de fadderbarnets mor- och farföräldrar för första gången. Hela kvällen talade de varmt om Linus och kunde inte dölja sin förtjusning över att just han blivit fadder till deras barnbarn. Han var så omtänksam och pålitlig i deras ögon, och de var överlyckliga över att få vara släkt med någon så fin.
Mor- och farföräldrarna var särskilt förtjusta över att Linus och Elin bodde vid havet. Farmor utbrast med ett brett leende: Vilken fantastisk fadder och dessutom bor han vid havet! Fantastiskt! Vi har alltid velat ha någon att hälsa på här nära stranden. Nu slipper vi hyra stuga, för släkten är ju så trevlig. Vilken tur, Linus, vad bra att vi är släkt!
Aldrig hade jag kunnat ana att farmors ord verkligen skulle hållas så slaviskt. Bara några veckor senare dök hon upp tillsammans med farfar. Dock hade Linus redan fått ett samtal från dopbarnets pappa, Anders, som försiktigt undrade om föräldrarna fick komma och bo tre till fyra dagar. Efter en del diskussioner hemma bestämde sig Elin och Linus för att vara värdar. Det kändes mest rätt så, även om båda hade fullt upp på jobbet och det var semesterperiod med mycket att göra. Elin fick till och med ta några lediga dagar för att kunna ta hand om gästerna ordentligt.
De anlände, var där några dagar, solade på klipporna och stranden, och tackade så fint innan de packade ihop och reste hem igen.
Men med tanke på att Elin och Linus har en liten tvårumslägenhet, bestämde sig Elin att nästa gång tacka nej om det blev tal om ett nytt besök. Vänners avkomma är alltid välkomna, men att ha deras föräldrar boende hos sig blev för mycket särskilt på högsäsong då det inte finns utrymme nog och man behöver lägga undan några slantar så det räcker till vintern.
När jag hörde om allt detta blev jag verkligen förvånad. De här föräldrarna ändå människor med mogen ålder, över 65 båda två har redan uppfostrat både barn och barnbarn. Men plötsligt verkade det som om de vill dra nytta av sin släktskap och utnyttja mina vänner som gratis pensionat vid havet?
Jag tror faktiskt det. Och dessutom lovade de att de kommer återvändaOch ändå, när jag tänker efter kanske är det just det som är familj, och vänner som blir familj. Ibland kommer någon oväntat in i ens liv och tar för sig lite mer än man räknat med. Det är stökigt ibland, trångt och kanske en aning utmattande. Men mitt i allt det där, en gryende kväll när Linus och Elin satt på balkongen med kaffekopparna och hörde måsarna skrika över vattnet, såg de på varandra och skrattade. Vi får sälja biljetter nästa sommar, sa Elin. Och då kändes det plötsligt inte alls som hittills snarare som att de fått en egen liten del av ett större sammanhang, även om det innebar ett oväntat pensionat.
De visste redan då att det inte skulle bli sista gången havet lockade släkten till deras dörr. Och även om Elin ibland längtade efter lugnet, så var värmen från de där besöken något som stannade kvar länge efter att väskorna rullat ut över gruset. Familjen, visade det sig, finns inte bara i blodet, utan i de små ögonblicken när man delar sitt hem och sitt hjärta även när man egentligen vill ha lite semester.
