«Främmande gäst»
Det var i början av mobiltelefonernas tid, jag och min man var nygifta och flyttade in i vårt nya hem i Uppsala. Lägenheterna i huset var fantastiska, planlösningarna gjorde oss riktigt glada det kändes som om allt var på plats. Men våra grannar i trappuppgången var märkligt osympatiska. Jag var visserligen ung, men hade ett ansvarskrävande jobb där jag var van vid respekt. Mannen brukade skämta och kalla mig för både för- och efternamn som på en arbetsplats.
En av de första dagarna mötte jag vår nyblivna granne, men hon vare sig hälsade eller gav ifrån sig ett leende. Till slut bestämde jag mig för att inte heller hälsa något skulle hon väl lära sig! Jag blev på min vakt, med blicken högt.
När vi skulle ha vår inflyttningsfest, bjöd vi såklart in släkt och vänner för att fira vårt nya kapitel. Det blev lite längre än vi tänkt klockan närmade sig halv tolv en lördagskväll när det ringde på dörren. Där stod grannen, som lite fräckt påpekade hur sent det var. Min fru har ont i huvudet och måste sova, sa han. Jag var chockad halv tolv var ju ingen tid på en lördagskväll! Efter det bemödade jag mig inte ens att titta åt deras håll, hur mycket min man än envisades med att fortsätta hälsa. Jag tänkte att de fick skylla sig själva om de inte ville bete sig som folk!
Ett tag såg vi knappt till dem alls. Men en kväll, när vi kom hem från jobbet, stod en ung kvinna utanför ytterdörren till trapphuset. När hon såg oss lyste hon upp: Jag är din grannes syster, har rest ända från Malmö och väntat här i tre timmar. Kan jag stå lite i tamburen? Det är så kallt i porten! Och visst, utanför blåste snön vågrätt och träden böjde sig för stormen. Vi släppte in henne. Med myndig röst frågade jag: Du är alltså inte härifrån? Var är dina väskor? Hon berättade att hon lämnat bagaget på centralen i väntan på att svågern skulle hjälpa till imorgon. Det var för tungt att bära själv i det här vädret.
Inne i lägenheten väcktes tvivlet: Om nu grannarna inte möter sin släkting i sånt här oväder, kanske hon inte alls är systern? Tänk om det är en bedragare! Jag kunde inte riktigt släppa det.
Vi skulle precis äta middag, men tankarna på kvinnan i tamburen gnagde. Jag kikade i titthålet; där satt hon lutad mot den kalla väggen. Mannen lockade mig till köket, men aptiten försvann. Allt snurrade kring den främmande gästen. Min man föreslog att bjuda in henne. Ska vi bjuda in någon vi inte vet vem det är? protesterade jag. Men jag tog i alla fall ut en stol åt henne till tamburen. Med avmätt röst frågade jag: Varför mötte din syster dig inte? Hon svarade enkelt: Jag ville överraska henne! Hon väntar barn och har haft det kämpigt på slutet jag kom för att hjälpa till och kanske ta hand om babyn i början.
Jag blev misstänksam var grannen verkligen gravid? Det hade jag inte märkt!
Var femte minut gick jag till dörren och tittade ut. Hon satt där så tyst, väntade på sin stol. Min man somnade, men jag låg vaken och tänkte på den långa resan, ovädret och den klena kvinnan. Tänk vad mycket energi det måste kostat!
Vid midnatt tog jag till slut på mig morgonrocken, klev ut, och sa bestämt: Nu räcker det, kom in! Du får sova hos oss. Hon tvekade först, men jag var obeveklig. Gav henne en ren handduk, en av mina gamla morgonrockar och visade till badrummet. Efter duschen tvingade jag henne att äta lite och bäddade gästrummet. Sedan önskade jag god natt.
Jag skrev en lapp till grannarna: Er syster är hos oss vänligen väck henne inte före kl 6:00.
Klockan åtta på morgonen ringde det på dörren. Där stod vår granne, gladare än jag någonsin sett honom. Förstår du, jag har fått en son! Vi fick en son i natt! Deras lycka kändes plötsligt min egen vågen av glädje sköljde över mig och något ljust hade hänt i vårt hus!
Snart var både mamma och bebis hemma, och min granne visade tydligt sin tacksamhet över att jag tagit hand om hennes lillasyster den där snöiga natten.
Ibland tror vi att vi känner både oss själva och andra så väl. Vi kritiserar, bråkar, är envisa och tror oss veta bäst. Men plötsligt händer det något, vreden rinner av och vi inser att man bara kan känna livet på riktigt om hjärtat är öppet. Det lärde den främmande gästen mig.
