Jag och min fästman Niklas ska gifta oss om tre månader.
Jag kommer från en familj där bröllop är ganska okomplicerade lite ceremoni, god mat, musik, dans och ingen dramatik.
Men Niklas familj har en tja, ska vi kalla det tradition: på bröllopet ska bruden hålla ett tacktal till brudgummens föräldrar och överräcka en symbolisk present för att de släppt in henne i familjen.
Enbart bruden.
Inte brudgummen.
När hans mamma berättade detta trodde jag först verkligen att hon skojade, men det gjorde hon inte.
Hon förklarade att det varit så i generationer: bruden tackar föräldrarna till brudgummen för att de öppnat dörren till familjen.
För mig lät det mest som en slags inträdesprov.
Jag sade att jag mycket hellre skulle vilja att vi båda får hålla ett tacktal och tacka båda familjerna.
Då log hon lite snett och sa att det är bara sådana där moderna påhitt, ingenting för riktiga traditioner.
I början brydde sig Niklas inte direkt han slog mest bort det som något som nog går över.
Men på nästa familjemiddag förklarade hans pappa att i vår familj respekterar vi gamla traditioner.
Och hans mamma lade till att de verkligen inte vill ha någon svärdotter som kommer och försöker ändra allting.
Ordet vill ha fick mig att känna mig lite som en ledig tjänst med rekryteringsprocess och allt.
När vi kom hem pratade jag med Niklas.
Jag förklarade att jag inte vägrar tacka, men jag vill verkligen inte hamna i situationen där det bara är jag som ska buga och tacka och inte han.
Han försökte trösta mig, sa att det bara är en liten gest.
Jag frågade varför gesten inte kunde vara ömsesidig.
Då blev han tyst. Han sa mest att han inte vill bråka med sina föräldrar.
Så jag föreslog att vi håller ett gemensamt tacktal vi tackar båda familjerna, och ger en present till båda paren.
Jag tyckte det till och med blev ännu trevligare, mer jämställt.
När vi tog upp det för föräldrarna blev svärmor plötsligt gravallvarlig.
Hon sa att det suddar ut traditionen.
Svärfar fyllde i att om jag börjar såhär, kommer jag snart vilja bestämma allt.
Då insåg jag vad allt handlade om.
Det här var aldrig en fråga om talet.
Det här var en fråga om territorium.
För att undvika att situationen spårar ur, föreslog jag att vi gör vårt lilla tack-tilltag i enrum före bröllopet istället.
Men nej svärmor tvärvägrade. Det måste ske inför alla gäster, så alla ser respekten.
Där och då reste sig någonting inom mig.
Jag respekterar människor, men jag gör inga förnedrande knäböjningar.
Niklas bad mig snällt, kan du inte bara göra det för fridens skull, alla är vana vid det hemma i hans pappas by utanför Örebro.
Jag sa något jag knappt trodde att jag skulle säga före bröllopet:
Om det alltid är jag som måste ge mig för att ha frid då är det inte frid.
Det är kontroll.
Nu står Niklas med ena foten hos mig, andra hos sin familj.
Min mamma tycker jag ska undvika att starta ett gräl med svärföräldrarna redan nu.
Min bästa vän Elin påpekar att om jag ger mig nu, så kommer jag få ge mig i mycket värre saker senare.
Och de blivande svärföräldrarna hintar att jag är bråkig och respektlös.
För mig är det enkelt.
Jag kan tacka, absolut.
Men jag köper inte regler som bara gäller mig för att jag råkar vara bruden.
Och helt ärligt
Jag vet faktiskt inte om jag gör fel som vägrar följa traditionen så som de vill.
Med min fästman Niklas ska vi gifta oss om tre månader.
