Alla som jobbar förstår min känsla när dörrklockan ringer tidigt på morgonen på min enda lediga dag.
Innan jag riktigt hade vaknat var min första tanke, av någon anledning, att det nog var något fel på rören och jag rusade direkt för att se om jag orsakat en vattenskada hos någon granne. Men både badrummet och köket var torra, så det var inte som för ett halvår sedan när jag lyckades dränka grannen på nedre våningen.
Klockan fortsatte envist att ringa, så jag steg motvilligt upp och öppnade dörren. Först såg jag bara några resväskor och några personer bakom dem.
Oj, jag skulle aldrig känt igen dig på gatan! utbrast en äldre kvinna med ett smått förbryllande leende.
Jag kämpar för att minnas vem hon är
Jag granskar kvinnans sällskap lite närmare och ser en yngre man som glatt sträcker fram handen. Bakom dem sticker huvudet fram på en kille till som tur är håller han tyst. Men kvinnan fortsätter: Står vi här i dörren för resten av dagen, eller ska vi komma in?
Ursäkta, vad menar du komma in?
Ja, men du minns väl inte farbror Olle? Jag passade dig när du var liten! Och honom där (hon nickar mot den yngre killen), det är ju din kusin Alrik, han ska börja plugga i Stockholm och har ingenstans att bo. Så vi har bestämt att han får bo hos dig ett tag. Vi ordnar en säng åt honom senare, det löser sig. Vi har till och med tagit med lite presenter till dig! Har inte din pappa ringt?
Nej, han har inte hört av sig Han glömde väl, vi ordnar det ändå! Förlåt, men menar ni att han ska bo här?
Ja, men det ordnar sig, du tar väl hand om honom. Du vet hur det är att vara ny i en stad! Jag tänker faktiskt inte ta hand om någon, särskilt inte när min fästmö är här så ofta. Det finns inte plats. Vi hittar väl en lösning Jag vill inte bara hitta på något. Han kan väl bo på studenthem, det gjorde ju jag en gång i tiden. Nej, det funkar inte för oss!
Nu började de bli irriterade och försökte baxa in sina väskor i min hall, men jag stod i vägen. Det slog mig att om väskorna väl kom över tröskeln skulle det vara svårare att få ut dem igen. Så jag bad dem vänta några minuter och gick med dem till studenthemmet där Alrik faktiskt blivit antagen.
Reaktionen var att jag var kall och egoistisk; leendena var borta och snart var släktingarna det också tillsammans med väskorna. När jag ringde mina föräldrar och frågade vad sjutton som pågick blev även mamma besviken och tyckte att jag inte värnar om familjen.
Idag har jag lärt mig att ibland måste man sätta gränser, även för släkten. Annars äter de upp din lediga dag och kanske hela ditt liv.
