Efter fyra månader av daglig chatt gick hon med på att träffa 52-årige Åke han började samtalet med fem klagomål
Det sägs att förväntan inför något ofta är bättre än själva händelsen. För saga om Linnea började väntan nästan fyra månader tidigare och blev till en slags digital miniserie med nya avsnitt varje dag.
Hon hade under tiden lärt sig alla Åkes matpreferenser utantill, antecknat hans barndomsvänners namn och slutat förvånas över hans vana att avsluta varje “god morgon” med tre punkter.
Linnea var fyrtiofem en ålder då man går på dejt nyfiken, men utan nervositet i knäna. “Vi får se vad för typ man får den här gången,” tänkte hon medan hon gjorde sig ordning.
Hon tillhörde de kvinnor som bar en enkel kashmirtröja med samma grace som en festmantel, och hade en självironi nog att neutralisera alla pinsamma situationer.
Flaska
Åke, som nyss fyllt femtiotvå, hade verkat allvarlig, klarsynt och lagom ironisk i deras chatt och det allra mest lockande: pålitlig.
“Vid vår ålder, Linnea,” skrev han sent om kvällarna, “letar folk inte efter fyrverkerier längre, utan värme. Man vill vara med någon som förstår utan ord.”
“Utan ord jaha,” log Linnea, medan hon satte på lite mascara. Det viktiga är att de ord som faktiskt sägs inte får en att vilja gå direkt.
De bestämde att ses på ett litet, mysigt café med mild belysning och doft av kanel. Linnea kom precis i tid snyggt uppstyrd, trygg och redo för en trevlig kväll. Hon såg fantastisk ut.
Åke dök upp fem minuter senare. Han var något kortare än på bilderna, och hans blick sa att han just upptäckt ett stort fel i en budgetrapport.
Han slog sig ner mittemot, log snabbt och hälsade.
Inget komplimang, inget varmt “kul att ses”.
Åke granskade Linnea noga, som om han gjorde en inspektion. Sedan föreslog han att de skulle beställa kaffe och något sött och det gjorde de.
Linnea, sade han med rektorns ton innan ett lärarmöte, jag har analyserat vårt samtal länge. Nästan fyra månader. Och nu, när jag ser dig på riktigt, behöver jag direkt säga några viktiga saker. Jag har fem klagomål till dig.
Inombords kände hon något klinga till så brukar ett gott humör gå i kras. Linnea stödde hakan mot handen och nickade.
Fem klagomål? Låter spännande. Jag lyssnar.
Åke missade ironin och höll upp första fingret.
På en av bilderna där du har blå klänning ser kroppen annorlunda ut. Nu ser jag att du är mer kurvig. Det kan vilseleda en man. Vid vår ålder borde kvinnor vara ärliga.
Linnea log inombords. “Kurvig ett steg framåt, tack för att det inte blev ‘monumental’.”
Klagomål två: svarstempo
Du svarar ibland för långsamt. Till exempel, för tre veckor sen skrev jag kl 14:15, du svarade först kl 16:40. Män gillar inte att vänta. Det betyder brist på respekt.
Jag tror jag var på ett möte då försökte hon, men Åke höll redan upp nästa finger.
Klagomål tre: cafévalet
Varför är vi här? Det här stället är för flott. Jag föreslog något enklare. Sådana val visar på ett behov av att visa upp sig.
Linnea tittade på sin latte och kände lusten att hälla den över Åkes huvud. Nyfikenheten tog ändå över.
Varför den där klänningen? Vi skulle ju bara ta en kaffe. Den är för extravagant för dagsljus. Smyckena är också för mycket. Kvinnor borde locka med personlighet, inte med yta. Jag är ute efter innehåll, inte skyltfönster.
Klagomål fem: självständighet
Du valde restaurang själv, säger ofta “själv”. Du låter inte mannen känna sig som man. Jag behöver någon som frågar om råd, inte någon som visar upp sin självständighet. Om vi osar tillsammans får du nog ändra dig.
Han blev klar och korsade armarna, som om han väntade på tacksamhet för sin “ärlighet”.
Linnea såg på honom och insåg plötsligt: de fyra månadernas chatt var bara en bekväm mask för en pedantisk manipulatör. Han sökte inte värme han sökte någon att mata sitt ego med.
Vet du, Åke, sade hon mjukt, nästan varmt, jag har också analyserat. Och fem minuter räckte för min slutsats.
Och vilken blev det? frågade han.
Du är speciell. Kommer tvärs över hela Stockholm, bara för att fakturera en kvinna du just mött, för hennes smak, utseende och rätt att vara sig själv. Det är unikt självsäkert.
Åke rynkade pannan:
Jag är bara ärlig.
Nej, Linnea skakade på huvudet. Du är inte ärlig. Du är olycklig och försöker mäta världen med sned linjal. Mina foton duger inte? Gå till museum där är allt konstant. Jag svarar för långsamt? Köp en Tamagotchi. Klänningen stör dig? Jag klädde mig för mig, inte för dig.
Hon reste sig, rättade väskan och såg lugnt på honom:
Sist. Om ditt ego kollapsar av ordet “själv”, behöver du inte romans du behöver rehab. Vid fyrtiofem är min tid för dyr för att slösas på någon som börjar ett möte med revision av mina “brister”.
Vart ska du? Och kaffet? mumlade Åke.
Drick ditt kaffe själv. Det sparar resurser. Ett tips till sist: vill du att någon lyssnar på dig, boka tid hos tandläkaren.
Väl hemma blockade Linnea Åke i alla appar. Vid hennes ålder är komfort inte bara filt och lugn, utan även en telefon fri från personer som försöker trycka in en i sina sneda mallar.
Vad tycker ni: var det här dålig flört eller en noggrant iscensatt pjäs? Och borde man fortsätta träffa någon som redan från första minuten fakturerar en för att vara sig själv?
