Efter fyra månaders skrivande gick jag med på att träffa Sven, min 52-årige kavaler han öppnade samtalet med fem klagomål
Det sägs att förväntan inför något ibland är sötare än själva upplevelsen. I Majas historia blev väntan nästan fyra månader lång och förvandlades till något slags digital följetong med dagliga episoder.
Under den här tiden lärde hon sig Svens smak till minsta detalj, mindes namnen på hans barndomsvänner och slutade förvånas över hans vana att avsluta varje “god morgon” med tre punkter.
Maja var fyrtiofem den där åldern då man går på dejt utan darrande ben, men med en ironisk nyfikenhet, ungefär som en forskare. “Vi får se vad det är för exemplar den här gången,” tänkte hon när hon gjorde sig redo.
Hon tillhörde dem som kunde bära en enkel ulltröja som om det vore en festmantel, och hennes självironi neutraliserade snabbt pinsamma stunder.
Flaskan
Sven hade nyligen fyllt femtiotvå och framstod i skrivandet som jordnära, resonlig, lite ironisk, och det som tilltalade mest pålitlig.
“I vår ålder, Maja,” skrev han sena kvällar, “vi söker inte fyrverkerier, utan värme. Vill vara med någon som förstår utan ord.”
“Utan ord, så utan ord,” log Maja, kammande mascaran. Det viktigaste var att de få ord som ändå yttrades inte fick henne att vilja gå därifrån direkt.
De bestämde att ses på ett litet mysigt café med dämpad belysning och doft av kardemumma. Maja kom i tid samlad, självsäker och med gott humör. Hon såg perfekt ut.
Sven dök upp fem minuter senare. I verkligheten lite kortare än på bilderna och såg ut som om han just upptäckt ett allvarligt fel i bokslutet.
Han satte sig mitt emot, log kort och hälsade.
Ingen komplimang, inget varmt “kul att träffas”.
Sven granskade Maja uppifrån och ner, som om han gjorde en besiktning. Sedan föreslog han att beställa kaffe med bakelse det var de överens om.
Maja, sa han med rektorslik ton inför lärarråd, jag har funderat en hel del på vår kontakt. Nästan fyra månader. Nu när jag ser dig vill jag direkt klargöra ett par saker. Jag har fem synpunkter på dig.
Inombords hörde hon något klirra så brukar bra humör gå sönder. Maja stödde hakan mot handen och nickade lätt.
Fem synpunkter? Det låter spännande. Jag lyssnar.
Sven missade ironin och började räkna på fingrarna.
På en av bilderna där du har blå klänning ser din kropp annorlunda ut. Nu ser jag att du är… mer markerad. Det kan vilseleda män. I vår ålder borde kvinnor vara ärligare.
Maja log för sig själv. “Markerad, det är ändå framsteg, tack för att det inte blev ‘massiv'”.
Synpunkt två: svarstid
Ibland svarar du för långsamt. För tre veckor sedan skrev jag till dig 14:15 och du svarade först 16:40. Män gillar inte att vänta. Det är respektlöst.
Jag satt nog på ett möte då försökte hon, men Sven var redan inne på nästa finger.
Synpunkt tre: valet av mötesplats
Varför är vi här? Det här stället är för pretentiöst. Jag föreslog ett enklare café. Ditt val visar en tendens till att vilja visa upp dig.
Maja tittade på sin latte och funderade på att hälla den över honom, men nyfikenheten vann.
Varför den här klänningen? Vi skulle ju bara dricka kaffe. Den är för utmanande på dagen. Smyckena är för mycket. Kvinnor bör locka med djup, inte glans. Jag söker innehåll, inte en skylt.
Synpunkt fem: självständighet
Du valde restaurang själv, säger ofta att du gör saker själv. Du låter inte mannen känna sig som man. Jag vill ha någon som frågar om råd, inte visar oberoende. Om vi blir tillsammans behöver du ändra det.
Han var klar, korsade armarna och väntade på att hon skulle ångra sig eller tacka för hans “uppriktighet”.
Maja såg på honom och blev plötsligt tämligen säker: fyra månaders textande var bara praktiskt smink på en pedantisk manipulatör. Han ville ha någon att boosta sitt ego med, inte värme.
Vet du Sven, sa hon mjukt, nästan ömsint, jag har också analyserat. Och det räckte med fem minuter.
Vad kom du fram till? frågade han misstänksamt.
Du är ett unikt exemplar. Åkt hela vägen genom Stockholm för att ge en första träff en faktura för hennes smak, utseende och rätt att vara sig själv. Det är en sällsynt nivå av självsäkerhet.
Sven rynkade pannan:
Jag är bara ärlig.
Nej, skakade Maja på huvudet. Det är du inte. Du är bara olycklig och försöker mäta världen med en sned linjal. Du gillar inte mina bilder? Gå på museum där ändras utställningarna inte. Tycker du jag svarar långsamt? Skaffa en Tamagotchi. Klänningen? Jag har den på för min egen skull, inte för dig.
Hon reste sig, fixade väskan och såg lugnt på honom:
Och till sist. Om ditt ego faller av ordet “själv”, då behöver du rehabilitering inte romans. Vid fyrtiofem värdesätter jag min tid för mycket för att slösa den på någon som börjar bekantskapen genom att inventera mina “brister”.
Vart går du? Och kaffet? mumlade Sven.
Drick ditt kaffe själv. Det sparar både tid och pengar. Tips: vill du ha någon som stirrar dig i munnen boka tid hos tandläkaren.
Hemma spärrade Maja genast Sven i alla appar. Vid hennes ålder är trygghet också att ha en mobil fri från människor som försöker pressa dig in i deras sneda mall.
Vad tror ni: var det misslyckad flirt eller ett välrepeterat drama? Och är det ens värt att fortsätta om man får faktura för att vara sig själv redan från första minuten?
