Alla mina vänner har mammor som enkelt kan ta hand om sina barnbarn. För min mamma känns det som något helt otänkbart att ta hand om sitt barnbarn. Hon upprepar alltid samma sak “det är ditt barn, jag har redan gjort mitt med dig”. Min dotter heter Linnea och är fem år gammal, hon går på förskolan. För två år sedan, efter min föräldraledighet, var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet; jag är lågstadielärare, vilket innebär att jag sällan kan ta ledigt. I sådana här situationer önskar jag verkligen att mamma kunde hjälpa till.
Jag har mycket ledig tid på vintern, särskilt eftersom vi inte har något sommarställe då. Min mamma tillbringar dagarna hemma, ser på olika tv-program och pratar i telefon med sina väninnor. Hon har inte många åtaganden. Förra veckan var vi hos ögonläkaren och fick veta att Linnea har synproblem. Jag ringde henne och berättade att vi behöver gå med Linnea till ögonkliniken i tio dagar. Vi hämtar henne från förskolan vid ett-tiden och behöver lämna henne på kliniken på morgonen. Allt ligger nära: förskolan, kliniken, mammas lägenhet.
Mitt barn är väluppfostrat och mamma vet det. Hon är varken gnällig eller högljudd, ställer inte till med någon röra och äter vad hon får. Ändå känns det som att mamma har en stark ovilja gentemot henne. En dag behövde både jag och min man gå till jobbet samtidigt och jag bad verkligen om mammas hjälp.
Det hade varit underbart om mamma kunde ställa upp några dagar, men det gick inte. Som tur är bor min mormor i grannhuset, och hon verkar heller inte ha mycket att syssla med nuförtiden, så det vore rimligt om hon kunde passa Linnea medan vi jobbar. Det hade inte kostat oss något extra allt finns i närheten, och det hade besparat oss mycket huvudvärk.
Sedan mamma blev pensionär hjälper jag henne ekonomiskt. Jag ger henne pengar regelbundet och betalar hela hyran åt henne två gånger i månaden. När vi handlar mat tar vi alltid med henne, och hon får ofta allt som skrivs upp på listan. Vid alla högtider köper jag riktigt fina och dyra presenter till henne. Men allt detta ser hon som något helt självklart. Hon tycker att det är min plikt som dotter att ge henne mat och betala hennes hyra. Jag förstår inte det alls! Min dotter är mitt ansvar, inte någon jag försöker slippa undan.
Det verkar som om farmödrar och mormödrar inte har någon som helst skyldighet att hjälpa till, och ändå gör många det. Är det verkligen rätt? Jag blir så ledsen jag kämpar hårt för min mammas skull och hon verkar aldrig riktigt uppskatta det.
