De senaste tre månaderna har varit otroligt påfrestande. Jag och min bror, Henrik, har hamnat i konflikt över vår mamma. Efter hennes stroke har hon inte varit sig själv. Hon glömmer saker hela tiden och kan inte klara sig själv längre. Hon behöver någon som är hos henne varje sekund. Allt ansvar har hamnat på mina axlar. Det är nästan som att ta hand om ett barn. Jag har ett jobb, ett hem, en familj hur ska det ens gå ihop? Jag föreslog att vi skulle titta på ett äldreboende, men min bror blev rasande och anklagade mig för att vara hjärtlös. Ändå vill han inte ta hand om mamma själv. Han bor ju hemma hos sin fru i Göteborg.
Vi var alltid en sammansvetsad familj när vi växte upp, fyra personer som alla höll ihop. Jag och Henrik, bara ett år isär. Våra föräldrar fick oss rätt sent i livet. Nu är jag 36 och han 35, och mamma har fyllt 72. Fram tills pappa dog var allting okej.
Sedan flyttade Henrik till Uppsala för att plugga och blev kvar där efter studierna, gifte sig, medan jag flyttade tillbaka till min barndomsstad Stockholm. Där slog jag rot. Först bodde jag kvar hos mamma och pappa, men när jag gifte mig med Björn valde vi att hyra en egen lägenhet. Vi tänkte köpa vårt egna boende och bilda familj så småningom. Det var vår plan.
För bara två år sedan dog pappa, och mamma förändrades snabbt blev nedstämd och saknade honom så mycket. Hon blev så gammal över en natt. Senare blev hon sjuk, och för sex månader sedan fick hon en stroke. Jag trodde faktiskt att hon inte skulle klara sig. I början kunde hon knappt tala och knappt röra sin kropp. Med tiden kom rörligheten tillbaka, men hennes sinne är inte vad det var.
Läkarna säger att skadorna inte går att återställa. Så jag blev tvungen att ta hand om henne. Jag och Björn flyttade in i hennes lägenhet, och jag bytte helt jobb blev frilansare och jobbar hemifrån så att jag kan finnas där hela tiden. Hon kan inte lämnas ensam. När hon väl kunde röra sig igen blev det inte lättare hon vandrade runt, gick vilse, och vi fick jaga henne över hela området. Hon grät och sa att pappa väntade på henne någonstans. Allt är bara kaos. Jag sover knappt, är ständigt orolig för att hon ska försvinna. Jobbet går dåligt, jag kan inte koncentrera mig längre. Björn har föreslagit äldreboende.
Det är riktigt dyrt över 30 000 kronor i månaden. Men om vi anstränger oss räcker vår ekonomi för att betala. Björn säger: Du har ju också en bror, låt honom vara med och bidra. Det är rimligt.
Jag kämpade länge med tanken, men förstod att det finns inga andra utvägar. Hur länge ska det såhär? På boendet får hon dygnet-runt-vård och omsorg. Jag har varit där och kollat upp allt. Det är dyrt, men vad kan jag göra?
Så jag ringde Henrik och berättade som det verkligen är. Jag hoppades han skulle visa förståelse att han ser hur det är på riktigt. Men istället blev han rasande.
Är du galen, säger han. Hur kan du tänka dig att lämna vår mamma på ett boende? Alla där är ju främlingar. Hur vet du att hon får det bra? Du är hjärtlös! Skriker han i telefon. Eller vill du bara bli av med henne?
Jag försökte förklara, men han lyssnade inte. Så jag fortsatte ta hand om mamma. Till sist kände jag att jag inte orkade längre och tog upp frågan med Henrik igen. Men hans åsikt är orubblig.
Jag har aldrig tänkt att göra något sånt mot min egen mamma. Hon har alltid funnits där för oss, uppfostrat oss och vi fick växa upp hemma, inte på något barnhem. Hon klagade aldrig på att det var jobbigt att ta hand om oss.
Vi är skyldiga henne så mycket, men varför måste jag bära allt själv? Om du inte gillar mitt förslag, kan du ju ta hem mamma till dig. Visa din godhet där.
Du vet att jag bor hos min fru, säger Henrik. Hur skulle jag få henne att gå med på att ta hand om sin svärmor? Så Björn kan ta hand om min mamma, medan din fru inte kan? Ni bor ju med mamma, alltså tar ni hand om henne.
Jag sa att jag kan flytta ut från mamma nu direkt, så kan han flytta in med sin fru. Henrik tvekade, sa att han måste jobba och att han inte kan bli distraherad. Att jag bara försöker slippa undan ansvar.
Det känns som en mardröm. På ena sidan förstår jag att mamma borde få komma till ett äldreboende det skulle underlätta för oss alla. På andra sidan är jag rädd för att känna mig som en otacksam dotter. Björn stöttar mig, säger att mamma får omsorg där, och vi har också våra egna liv.
Nu har jag bestämt mig för att vänta en vecka. Om Henrik inte kommer hit, gör jag som jag vill. Det blir bäst för oss alla. Jag tar henne till boendet då. Alla har råd med goda råd, men jag är den enda som vet hur tungt det är att ta hand om en sjuk gammal förälder. Henrik får hitta på sina ursäkter till sina vänner jag är så trött på det.
