Jag skriver det här i min dagbok några dagar innan mitt eget bröllop. Allt borde vara glädje nu när jag förbereder mig för att gifta mig, men istället är tankarna fyllda av oro på grund av min mammas krav och nycker. Hon vägrar gå med på att bjuda in min pappa med hans nya fru, som hon verkligen ogillar. Mina föräldrar har varit skilda länge, och pappa har gått vidare och gift om sig, men mamma bär fortfarande på sin ilska mot honom.
Allt började när pappas nya fru, Mona, dök upp. Hon förstod nog att pappa inte ville avsluta äktenskapet med mamma bara på grund av mig, så hon gick direkt till mamma och sa: “Han älskar dig inte längre, han är kvar bara för dotterns skull. Förlora inte din värdighet låt honom gå.” I raseri kastade mamma ut pappa ur lägenheten.
Ett tag försökte mamma till och med hindra mig från att träffa pappa, men jag klarade inte av att vara borta från honom och hans nya familj. Pappa och Mona har fått en son ihop, min halvlillebror, som jag ofta hälsade på för att vi skulle kunna leka tillsammans. Nu har han hunnit bli tio år gammal. När jag berättade för pappa om mitt bröllop ville han genast ge mig en mycket generös gåva en lägenhet i centrala Stockholm, där jag själv fått välja område. Han ville skapa en trygg framtid för mig och min blivande man. Det gjorde mig enormt glad, men så fort mamma fick reda på det började problemen igen.
Mamma vägrar låta pappa och hans fru komma på bröllopet och kallar Mona för en hembråterska som förstör andras äktenskap. Hon säger att om Mona sätter sin fot på mitt bröllop så kommer hon själv inte att komma alls. Dessutom, när mamma hörde talas om lägenheten pappa ville ge, kallade hon mig förrädare för att jag tackat ja. Jag står alltså mitt emellan mellan pappas kärlek och stöd, och min längtan efter att glädja mamma.
Jag har gråtit hela dagar för att orka igenom det här. Min fästmö försöker prata förstånd med mamma och förklara att hennes krav är orimliga, men det har bara resulterat i att mamma nu tycker illa också om henne. Jag förstår inte hur mamma kan behandla mig så här. Jag vet att pappa sårade henne en gång i tiden, men jag tror på förlåtelse och att kunna gå vidare om man vill leva ett lyckligt liv.
Det här är en plågsam och svår situation. Mest önskar jag att allt ska lösa sig så att alla kan få känna glädje på min stora dag. Men en sak vet jag: ibland måste man välja sin egen väg och försöka släppa det förflutna, även om det kostar tårar och sömnlösa nätter. Mina närmaste band är fortfarande viktiga, men jag kan inte offra min framtida lycka för någon annans gamla sår.
