Anna kom hem från jobbet utan något i händerna. Hon brukade alltid stanna till vid mataffären, köpa en liten flaska vin till kvällen, något att sippa på vid middagsbordet. Men den här kvällen möttes hon av en främmande tystnad när hon klev in i deras lilla lägenhet i Göteborg. I hallen stod Fredrik, hennes sambo, med väskan öppen och kläder utspridda omkring sig.
Har du fått tag på ett jobb? Ska du ut och jobba natt nu? frågade hon.
Nej, jag drar. Jag sticker härifrån.
Nu? Klockan är ju tio på kvällen. Vart ska du?
Hör du dåligt eller? Jag sa att jag lämnar dig. Jag är less på allt det här, din idiot.
Annika kände knäna vika sig och sjönk ner på en köksstol. Hennes röst darrade.
Har du blivit galen, Fredrik? Vi har två små barn ihop. Jag tog hand om dig när du inte hade nånting, hämtade upp dig från tvätten på Statoil och gjorde dig till en människa igen. Du har varit hemma med ungarna medan jag släpat på jobbet och försörjt dig…
Jag tänker inte lämna barnen, men dig ja, dig är jag trött på. Jag har fått nog av att du alltid släpar hem din vinflaska och skyller på att du behöver lite för maten. Men Elinor är inte sån. Hon doftar nåt ljusare, inte som spritdimmor.
Så du ska till Elinor nu? Vet du ens vem hon är? Hon kom till oss från Stockholm, man hörde rykten Du är så godtrogen och dum, Fredrik.
Han lyssnade knappt. En spark mot ytterdörren, väskan i handen, och så var han borta.
Det var som om hela luften gick ur Anna. Hon började dricka ännu mer. Vinglandes gick hon till jobbet, där hon jobbar som sömmerska, men fingrarna ville knappt lyda. Dag efter dag blev hon kvar i den där gråa dimman. Hemma glömde hon ibland att laga mat till barnen deras enda riktiga mål fick de på förskolan. Lägenheten fylldes av unken lukt, askkoppar svämmade över, oset låg tungt i luften. Barnen sprang smutsiga omkring.
En dag stod socialen i hallen, deras bestämda blick talade sitt tydliga språk. Barnen togs ifrån henne. Du får en chans till, Anna, sa de. Du har jobb, du har tak över huvudet. Men du måste ta tag i ditt liv.
Anna tog tjänstledigt, låg i sängen dag ut och dag in, oförmögen att ens resa sig. Men nånstans, efter flera dagars kamp mot suget efter flaskan, samlade hon sig och slängde ut de sista vinpavorna. Femte dagen började hon vädra ur och skura varje vrå av lägenheten. Sedan tvingade hon sig ut till jobbet. Efteråt fortsatte hon städa, som för att hindra tankarna från att irra iväg till Systembolaget.
Månaderna gick. Efter regnbågen kom klarheten, och till slut fick hon hem barnen igen. Socialen tittade fortfarande förbi, men Anna vek inte ner sig, barnen var allt nu. Inte ens då hon hörde att Fredrik friat till Elinor föll hon tillbaka. Trots att det sved de år de haft tillsammans, barnen de fått, äktenskapet som aldrig blev av stod hon stadig.
Så en vårkväll ringde det på dörren, och där stod Fredrik med ett blåöga och bortkommen blick.
Anna, förlåt Elinor hade redan flytt från sin man i Stockholm. Han dök upp, slog mig sönder och samman, släpade in henne i bilen och körde iväg.
Anna såg honom i ögonen, kände efter men möttes bara av tomhet.
Tack för barnen, Fredrik. Och tack för läxan. Men du kan inte komma tillbaka hit. Du får gå nu.
