Vid 52 års ålder lyckades jag till slut hitta min stora kärlek, och vi gifte oss tro det eller ej, det finns faktiskt hopp även på andra halvan av livets smörgåsbord. Min man, Lennart, har en vuxen dotter, Märta, som är 25 år gammal och dessutom själv mamma. Hon har nyligen seglat genom stormiga skilsmässovågor och har bestämt sig för att flytta närmare sin far för lite trygg svensk famn och kaffe.
Till en början talade vi bara med varandra via Facetime, och det stannade mest vid “Hej, hej” och “Kul att ses”. Nu när Märta bor i samma kvarter här i Uppsala, har det blivit lite tydligare att hon inte är min största fan. Jag har försökt närma mig henne, men hon ser mig mest som en slags utmanare, som någon som stjäl hennes pappas uppmärksamhet (och kanske sista kanelbulle). Märta är övertygad om att hade jag inte dykt upp med mina IKEA-kassar, så hade hon och hennes pappa fortfarande skvalpat omkring tillsammans i deras gamla villa.
För att lösa detta bjöd jag faktiskt in henne att bo hos oss finns ju gott om plats, även om det är lite trångt kring köksbordet. Märta överraskade mig genom att säga att Lennart absolut inte ville ha henne boende hos oss vi var ju nygifta och behövde tydligen vår “privacy”, vad nu det innebär när man båda snarkar. Lennart bekräftade faktiskt att det var sant; han vill inte att Märta ska behöva uppleva eventuella knasigheter och diskussioner när vi försöker navigera vår nya familjedynamik à la svensk moderna familjen.
Jag har ingen som helst lust att kapa Lennarts relation till Märta tvärtom, det är väl typiskt svenskt att pappa hjälper sin unge, och det känns självklart att han ställer upp. Men att jag skulle vara orsaken till alla Marks problem är en anklagelse som känns ungefär lika överdriven som att påstå att regn alltid beror på att man glömde paraply. Märta verkar tro att om inte jag fanns, så skulle pappas Swish bara pipa till för henne och hennes dotter. Sanningen är att Lennart skrapar ihop så mycket han kan till dem, men visst, ibland är det knappt att lönen på 25 000 kronor räcker till både gröt, vinterjackor och en och annan utgång.
Jag hoppas verkligen att jag och Märta kan hitta ett slags svensk lagom-harmoni. Just nu känns det mest som att prata om vädret svårt och lite småkyligt men med tid och tålmodig fika så tror jag att vi kanske kan bygga upp en familj där alla känner sig uppskattade och stöttade. Och vem vet, kanske sitter vi där, skrattar åt gamla missförstånd och delar på den sista bullen någon dag framöver.
