Allt såg bra ut. Enligt ultraljudet var barnet helt friskt. Men förlossningen blev svår. Det blev en flicka, men med komplikationer. Så allvarliga att läkarna började övertala mig att överge henne.
Flickan låg i en kuvös. När min man kom på besök berättade läkaren att det kanske inte fanns några chanser för barnet att överleva, och om hon överlevde skulle hon bli en börda. Han funderade länge och bestämde sig till slut för att det var bättre att lämna henne, för att inte förstöra sitt eget liv. Jag sade ingenting jag var nedstämd, kände mig uppgiven.
Men innan jag blev utskriven sa jag högt att jag inte tänkte överge min dotter. Min man packade sina saker och lämnade mig. Jag återvände hem med barnet till en tom lägenhet, ensam. Men jag bestämde mig för att kämpa för min dotter. Jag sprang runt på sjukhus och träffade läkare, grep varje halvchans som dök upp. Och sakta, sakta började det vända.
Många andra mammor med sjuka barn stöttade mig. En dag träffade jag en man på Karolinska sjukhuset. Han berättade sin historia. Hans fru hade lämnat honom för en yngre älskare, de hade inga barn, så han tillbringade sina dagar ensam.
Han såg på min sjuka dotter med sådan värme att tårarna plötsligt kom. Han hjälpte mig, med råd, kontakter och pengar. Vi kom varandra så nära att vi snart inte ville vara ifrån varandra. Vi gifte oss.
Nu är min dotter nästan helt frisk. Och i familjen finns det ytterligare en liten pojke en underbar son.
